Filbunke

Vägen genom den värmländska bergsslagen är välbekant trots att jag inte åkt den på många år. Den slingrar sig fram och framkallar minnen som åksjuka, papperspåsen nedstucken i en plastpåse för att hålla spyan på plats, den gamla folkvagnen där blinkersen hakade upp sig och krävde ett hårt dunk på insidan av bilen för den skulle fällas ut, torvmossen där arbetarna slet bland myggor och flugor, småsjöar och skogar.

Huset är omgjort och ser inte ut som jag minns det. Det är moderniserat. Toalett inne, diskmaskin och tvättmaskin, elektrisk spis, varmt vatten och tv med många kanaler.
Bäcken  bakom boningen,  som forsade fram, mörk och stor, är liten och föga imponerande.

Filbunke  med en tjock gul hinna, mycket strösocker som knastrade mellan tänderna. Det gula och tjocka sparade jag till sist, njöt av det lena som blandade sig med sockret.

Natten då min pappa dog, vaknade han upp ur dvalan. Tittade rakt ut i mörkret.
"Jag är vid Majorbäcken. Det är en liten flicka där."
"Vem är flickan pappa?" viskade jag.
"Hon heter Carina" svarade han och försvann.

Nu ska jag plocka blommor och gå till minneslunden. Det är min pappas födelsedag idag.