Bilar har för mig alltid varit ett fortskaffningsmedel, något som tagit mig från punkt A till punkt B. Hur den ser ut, är byggd eller vad det är för märke, med eller utan finesser är oväsentligt, bara den fungerar utan missöden är jag nöjd.
Av den anledningen har det varit min man som engagerat sig i olika bilfirmor och deras utbud, jag har hängt med som ett sällskap och alltid tyckt att det blivit bra val.
För några år sedan ansåg min man att han var så förfärligt gammal att det nog var sista gången han skulle köpa en ny bil. Då skulle den vara häftig och så köpte han en häftig bil. I alla fall i vårt tycke var den både häftig och praktisk. Stor och rymlig med plats för barnbarnens barnvagnar och bilbarnstolar och var vi många fanns det plats för sju personer. Vi for på semester i den, fällde ner baksäten och bäddade med madrasser. På så vis fick vi även en husbil.
När jag var barn körde mamma och pappa motorcykel. Jag minns när jag fick åka med på kortare turer, sittande mellan mina föräldrar och för att vara lika dem hade jag istället för deras skinnmössor en sydväst på huvudet. Det var inte så noga på den tiden.
Pappa ville nog ha en motorcykel med sidovagn men där satte mamma stopp och det kanske var lika bra det.
Så småningom köpte pappa bil. Folkvagn, alltid folkvagn och alltid svart. Hela baksätet var mitt revir där jag kunde breda ut mig som jag ville.
På den tiden var det vänstertrafik och det syntes direkt på pappa när det var dag för omkörning. Han började att växla vilt, greppa ratten med ett stadigt tag, luta sig framåt och upphetsat skrika på mamma; "Elisabet, jag axar nu! Är det klart för omkörning?"
Mamma blev alltid lika blek och nervös, hon var ju vår airbag, det var på henne allt hängde, om det skulle bli en olycksfri omkörning eller ej. Hon var den enda som kunde hålla total koll på mötande trafik, hon hade vårt liv i sina händer.
"Nu, skrek mamma, nu kan du köra om" varpå pappa axade folkan, gjorde sig beredd och mamma skrek; "NEJ, det kommer en bil!"
Det hela var mycket spännande och jag studsade varje gång lika upphetsad upp och ner i baksätet, omkörningen gick bra, alla kunde pusta ut tills pappa körde ikapp en ny väglus.
Vi har nyss bytt bil, maken letade, räknade och diskuterade med olika bilhandlare. Så fick jag välja ut en av de modeller han tittat på. Valde en praktisk, rymlig och i mitt tycke fin färg. Bilen är utrustad med finesser som jag trodde var unika ända tills det gick upp för mig att alla nya bilar har ungefär liknande finesser.
Förutom en finess, den har inte alla bilar, vår bil kan fickparkera, alldeles själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar