Jag går en tvåårig fotokurs på distans och fick ett nytt kursbrev häromdagen. Teori blandas med praktik och jag får jobba på i min egen takt. Passar mig perfekt.
Bilder som jag tar lagrar jag i datorn och som en säkerhetsåtgärd på en extern hårddisk och några fotoalbum köper jag inte längre. Däremot gör jag fotoböcker som jag gärna bläddrar i, böcker som jag själv utformat precis som jag vill ha dem.
Innan jag ägde en egen kamera fick jag låna mammas lådkamera och den fungerade bra ända tills det av någon anledning inte gick att få ut filmrullen. Vad som sedan hände med kameran vet jag inte, kanske den ligger i någon låda hemma hos mamma.
I samma veva som den gamla lådkameran gjort sitt kom en ny revolutionerande kamera ut på marknaden. I alla fall revolutionerande i våra ögon. Kodak Instamatic gjorde entré i vårt hem och istället för filmrulle köpte man en kassett som låg i en silvrig, svåröppnad påse. Det finurliga med dessa kassetter var att det gick att ta ut kassetten sätta i en ny och endast den sista tagna bilden blev förstörd. På så sätt valde man om bilden skulle vara i färg eller i svartvitt.
Kameran var försedd med en liten blixtlampa som brände av i fotoögonblicket och gav den avporträtterade röda ögon och kritvit hy.
Blixtlampan ersattes sedan med en blixtkub som helt på egen hand snurrade runt när den ena blixten var förbrukad, fyra bilder med samma kub kunde avverkas och det var precis en sådan kamera jag ägde när min man och jag for till Paris för exakt 35 år sedan nu i höst.
Vi vandrade på Paris gator iförda likadana svarta skinnjackor, staden som är världens kulturcentrum, grundad av romarna och som har över 30 miljoner turistande besökare varje år.
Bodde på ett litet hotell och drack vin ur en avskuren sirapsflaska. Tittade på alla pråmar som flöt på floden Seine allt medan Eiffeltornets stålkonstruktioner syntes från alla vinklar av staden. Ett monument för romantik, otaliga nyförlovade och nygifta har fått sina ögonblicksbilder förevigats där.
Louvren grundades 1793 och har inte mindre än 30 000 utställningsföremål, bland annat hänger Mona Lisa där, leende bakom kraftiga rep, bevakad av stadiga vakter som håller närgångna besökares flottiga fingrar på behörigt avstånd.
Framför det repet stod vi, maken och jag, beskådade Leonardo da Vincis målning av denna berömda fembarnsmor.
Vykort på målningen fanns för försäljning, men jag ville ha min egen bild så sakta smög jag upp min Kodak Instamatic 104 med blixtkub ur ryggsäckens innandöme.
Siktade noga och brände av den första blixten. Som från ingenstans kände jag greppet över min arm och grova fingrar slöts sig om den ännu heta blixten. Krampaktigt höll jag i kameran, den tillhörande snodden hade jag lindat runt handleden för att förhindra en katastrof i den händelsen jag skulle tappa kameran i golvet.
De främmande fingrarna var starkare än mina och jag tittade upp i ett par svarta arga ögon, tillhörande ansiktet på en ännu argare vakt.
Folk runt om kring oss stannade upp, ja hela Paris stannade upp, mitt hjärta stannade upp och maken bleknade medan mitt eget ansikte antog en allt rödare och rödare nyans. Guidade hörlurar flyttades ner från öron för att dingla runt halsar, det här ville ingen gå miste om.
Kampen fortsatte, vaktens fingrar ryckte och drog, blixten brände, min överman knöt handen omkring den och jag stod där som förlorare allt medan Mona Lisa log som om ingenting hänt.
Bilden finns kvar i vår resefotoalbum, suddig och skakig, åren har blekt färgen men leendet och minnet har aldrig suddats ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar