Döden bakom styret

Min första cykel var röd och jag var mäkta stolt när pappa kom hem med den. Problemet var bara att jag inte kunde cykla, istället jag tog små promenader med mitt nya fortskaffningsmedel tills jag en dag provade att sätta mig upp i sadeln. Vinglande tog jag mig fram och blev övermodig och lät tramporna veva runt i rasande fart. Allt gick bra fram till den punkten av färden då jag ville stanna och kliva av. Jag förstod inte hur jag skulle göra utan åkte runt vårt kvarter gång efter annan medan när jag passerade vårt köksfönster skrek på mina föräldrar. Färden slutade på baksidan huset när jag körde omkull och slog upp ett fult jack i höger armbåge, ärret finns fortfarande kvar som en påminnelse om min debut som cyklist.

När jag vuxit ur sadeln på den röda fick jag en blå DBS som jag vände styret på så jag låg framåtlutad och kom jag i kapp någon cyklist som framförde en Monark skrek jag "Monark, gjord av papper och bark, här kommer Döden Bakom Styret!" Var Monarkcyklisten av det mer retliga slaget gällde det verkligen att låta tramporna jobba hårt.

Min pappa var en riktig kommendant då det gällde min cykel. Varje kväll skulle den ställas in i cykelboden, den skulle stå prydligt på stödet och framför allt låsas. Tack vare detta hade jag min DBS i många år och den följde med mig då jag flyttade hemifrån och fick arbete i staden. Då blev den ett bra fortskaffningsmedel mellan hemmet och jobbet, tills en dag då den blev stulen. Glömsk av pappas förmaningar hade jag inte använt låset och stölden var ett faktum. Men hans order om att aldrig någonsin kasta omkull en cykel sitter fortfarande i ryggmärgen och jag bli lika upprörd varje gång jag ser någon vårdslöst bara släppa sin cykel till marken.

Min man och jag gör ofta långa cykelturer, vi laddar våra cykelväskor med olika delikatesser och ger oss av mot både okända och välbekanta mål. En väg som vi ofta kör på med bil blir betydligt mer annorlunda på cykel. Det går att känna dofter, höra olika ljud och upptäcka saker som aldrig upptäcks genom bilrutan.

I uppförsbackarna trampar min man om mig medan jag, utan att skrika "Döden Bakom Styret" eftersom jag inte har en DBS, susar förbi honom i nedförsbackarna. Han funderar ofta på hur det kan komma sig eftersom han tycker vi håller samma fart i nedförslutorna. Har väl antagligen att göra med våra olika kroppsvikter eller cyklarnas konstruktioner.

Cykeln är en gammal uppfinning och det är många inblandade i dess utformning. En fransman, en tysk, en skotte och en amerikanare, de samarbetade dock inte med varandra eftersom de inte levde under samma tidsålder men det är spännande att tänka att cykeln har varit under ständig konstruktion ända sedan 1600-talet då den första cykeln som var ett 5-hjuligt och mycket svårkört experiment blev grunden till de hypermoderna cyklarna som finns i dag och det enorma utbudet modeller av allehanda slag.