Rädsla

Rädsla har för mig olika begrepp. Jag är inte rädd för att pröva nya saker eller att söka nya mål i livet. Däremot är jag rädd för sådant som jag inte själv kan påverka, när jag är hänvisad till att lägga mitt liv i andras händer utan att veta vad följderna blir.

När min man blev svårt sjuk kunde jag bemästra rädslan att mista honom genom att vara metodisk och koncentrera mig på vad jag skulle göra. Förvånades över mitt lugn, mina barn säger ofta att jag hetsar upp mig och det beror nog på att jag är rädd att det ska ske något farlig, ser framför mig vad som eventuellt skulle kunna hända. Men då gav rädslan mig styrka för stunden.
I ambulansen kom en annan rädsla över mig, vi färdades i 150 km/tim och då vi passerade ett område där det brukar vandra älgar över vägen kände jag en enorm oro att vi skulle kollidera med ett så stor djur. Det var natt och mörkt men ambulanskillarna var lugna och trygga. Tänkte de också på vilt efter vägen och var rädda?

Det finns saker som jag inte gör på grund av rädsla, åka berg och dalbana är en aktivitet jag aldrig någonsin utsätter mig för. Det är en självvald utesluten handling, men så finns det sådan jag måste göra trots att jag inte vill.

Idag ska jag på ett läkarbesök för att få en remiss till sjukhuset. Har fått en sak på låret som bör tas bort. Den är helt ofarlig men jag har på grund av rädsla dragit på beslutet att låta en läkare skära med skalpellen i min kropp. Nu brottas jag med två rädslor inför läkarbesöket. Det ena är det kirurgiska ingreppet, det andra är att jag kommer att kräva sövning och jag är rädd för läkaren svar.

Har pratat med en del om det här, några säger med självklar säkerhet att jag bestämmer över min kropp och att vill jag bli sövd så blir jag det. Andra säger däremot att någon narkos kan jag inte förvänta mig att få, det blir lokalbedövning och att sprutorna gör väldigt ont. Då blir jag rädd och min rädsla påverkar mig att tro på dem som säger att det hela blir en besvärlig historia som kommer att vålla mig smärta och obehag.

Att bemästra min rädsla och göra det som jag är skräckslagen inför ger mig efteråt en kick. Jag känner mig stolt och kanske är det så att rädslan är en pådrivande kraft att inte smita undan det som skrämmer? Jag gör det för att jag måste trots att jag är rädd.......

I alla fall så ska jag be läkaren att lägga det jag har under mitt skinn i en burk som jag kan få ta med mig hem som en trofé över min övervunna rädsla. Min familj säger med bestämdhet att jag får titta själv i burken, de kommer inte att befatta sig med innehållet, antagligen är de rädda för vad de ska få se.