Bortlagd skalpell och längtan efter mamma

Hassan viftar i luften med den stora kökskniven. Ett stycke kött ligger på skärbrädet, det ska bli en köttgryta till dagens lunch. Med stor säkerhet närmar sig kniven och köttet förvandlas till lagom stora bitar.
Hassan är kirurg med spetskompetens men kan tänka sig ett liv som taxichaufför. Han har tvingats att lägga undan skalpellen, den svenska sjukvården hindrar honom från att operera. Inte för att han tagit livet av sina patienter utan för att han är utbildad i ett land som inte tillhör EU.
Han har sin familj i ett annat land, oåtkomligt, och döttrarna är snart vuxna kvinnor. Hans längtan är oändlig.

Mehran är 17 år. Han kommer från Afganistan och han längtar efter sin mamma. I 30 timmar låg han gömd under en lastbil, utan vatten och mat och när blåsan fylldes tömde han den i sina byxor. Blodcirkulationen ströps åt och nervbanorna började strejka, underkroppen domnade bort och i hans hemland hade släkten sålt allt de hade för att smugglarna skulle ordna pass och flygbiljett.

Ibrahim är 18 år och väntar på sitt uppehållstillstånd. Han får inte gå i skolan men har lärt sig det nya språket genom att lyssna och prata. Han vill inte tänka på om myndigheterna ger ett negativt besked. Tiden rinner iväg, han står inte längre under en vårdnadshavares omsorg, han är myndig och framtiden oviss.
Båda föräldrarna är döda, hans längtan är är evig.

Alex är 16 år. Han vill inte berätta vart hans föräldrar befinner sig. Han är rädd att inte få träffa dem igen. Han längtar också.

I fem timmar har jag och min make träffat dessa människor i ett bergrum utanför Mjölby. Vi har hört deras berättelser, deras förhoppningar om ett liv i det nya landet och vi har delat måltiden med dem. Sett dem skratta och vi har förundrats. Mina ögon rann över och jag torkade mig generat inför deras blickar.

Ett förlupet ord, en handling eller en skriven mening kan orsaka splittring i vår trygga värld. Arv som ska delas kan ge livslång fiendskap medan vi befinner oss långt från krigets fasor.
Vi kämpar mot våra egna orättvisor medan andra kämpar för ett liv. Ensamma och med med sin längtan.

Våra problem och vedermödor har med ens blivit mycket små. Vi har inget vi behöver fly ifrån..............