Vita byxor och en röd fläck

Var till sjukhuset på återbesök efter det kirurgiska ingreppet. Läkaren var söt och trevlig. Hon hade tuffa skor som jag genast fäste blicken vid. Hon satt på sin kontorsstol, beredd med papper, penna och utdrag från journalen.

Efter samtalet hur livet nu var och om allt var till belåtenhet var det dags att äntra britsen. Läkaren hämtade under tiden sina instrument och det var då jag såg det. Den röda fläcken.

Tankarna började snurra. En läkare som känner och klämmer på ställen man normalt inte vill att utomstående ska vidröra, en naken kropp som blottas för främmande ögon. Som patient måste man ibland ta av sig i bara mässingen utan att känna sig besvärad eller generad. Läkaren ser sin patient för just det hon är, en kropp som ska helas och läkas. Vana fingrar undersöker och analyserar, det som eventuellt patienten tycker är trist och tråkigt på sin kropp bortser läkaren ifrån. Ögonen är van att se kroppar i olika former och linjer. En läkare blir aldrig generad.

Men hur skulle jag nu göra med den röda fläcken? En läkare kanske kan få ha röda fläckar på sina byxor, ett bevis på att hon utför sitt arbete, men enligt min bedömning borde hon inte haft fläcken just där den var placerad, jag undrade i mitt inre om stolen med sitt blå tyg hade fått ett rött avtryck från hennes akterkastell. Jag kände mig plötsligt generad inför det faktum att läkaren var vid den tidpunkten i månaden som visar att hon inte är gravid. Det är något en utomstående inte bör ha insikt i, nu satt jag där och visste att med barn det var hon i alla fall inte!

Undersökningen fortskred, läkaren log och visade sina vita tänder. Satte stetoskopet mot det nakna bröstet, tog blodtrycket och konstaterade att allt verkade fint och bra.

Vi tog varandra i hand, tackade varandra och hon satte sig vid datorn för att ge läkarsekreteraren arbete. Jag såg att hon gned den ena foten med den käcka skon över den andra. Jag stängde dörren om henne, stod stilla en stund, fattade tag om dörrens handtag och öppnade tyst och försiktigt, som ett försök att inte störa.
Läkaren vände sig mot mig, log igen och såg frågande ut.

"Har du fler patienter idag?" Hon nickade och jag sa med en röst som bara tillhörde henne och mig;
"Du borde byta byxor innan du tar emot nästa."

Det naturligaste av naturliga blev jobbigt för oss båda, vi var generade inför varandra, allt för en röd fläcks skull.