Paret som bor några hus bortom oss är flitiga besökare på Skärblackas Hälsobruk som är en lokal där man kan utöva inomhusmotion av alla de slag, stånkande och stönande lyfta på tunga grejer och koppla ihop sig med märkvärdigt konstruerade maskiner.
Det märks att mannen som bor i huset bortom oss ofta är i den lokalen, han har en viss atletisk framtoning i sin kroppsbyggnad, och idag beslutade jag mig för att även jag skulle göra visit bland denna för mig nästan obekanta miljö.
För säkerhets skull beväpnade jag med med kamera och mitt reporterblock, persedlar som vaggar mig in i en sorts trygghet eftersom det är då jag har full koll på mitt eget handlande.
Instruktör Mia tog mot mig med ett glas rykande hett kaffe som vi sippade i oss av små klunkar allt medan hon förde mig in i motionens moderna värld.
Efter en timmas långt samtal där jag nogsamt antecknade allt som yppades fick jag lägga mig på hennes brits, ta av vänster strumpa och Mia placerade några sorters elektroder på min nakna fot. Jag kopplades till strömförande sladdar och blev programmerad in i en dator. Allt för att jag som reporter skulle få en egen upplevelse av det jag senare skulle förmedla till tidningens redaktion. Under några korta sekunder behandlades mina kropp och skrivaren spottade ut resultatet. Det kunde konstateras att allt som flyter genom min lekamen var helt i sin ordning med goda värden, likaså kraftig och stabil benstomme, men resultatet av fetthalten kunde diskuteras.
Med stor förvåning och viss förskräckelse visade datorns uträkning, om den inte var ansatt av en för resultatet förstörande form av virus, att jag måste göra mig av med 4,6 kilo fett för att förbättra mitt välbefinnande! Tankarna snurrade för att landa precis på mitten av min kropp. Det är där det sitter, överflödet av 4,6 kilo fett och med ens fick jag förklaringen till varför blixtlåset går så trögt vid uppdragandet och att mina blusar krympt trots att jag nogsamt följt plaggens tvättråd.
Innan vi skildes åt visade Mia mig prov på några gymnastiska övningar som kan vara av värde att kunna. Inte för att jag tror att jag är i stånd till att veckla ihop mig på det sättet, men det hela slutade med att jag vandrade hemåt med ett kort i ena handen som är laddat med pengar och magi för att öppna portlåset till Hälsobruket även om det är tomt på personal. I den andra handen hade jag fått med mig två stora semlor från Skärblacka hembageri.
Det gäller att inte gå till överdrift så här i början av den gymnastiska karriären!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar