Det droppar från taket, långsamma droppar studsar ner på trappan utanför vår dörr och varje droppe splittras till små små stänk innan nästa darrande droppe släpper taget och faller medan den ökar känslan om den förestående våren.
För precis en månad sedan kastade vi ut julgranen. De sköra julgranskulorna med granna färger plockade varsamt ner och stoppades undan i sina lådor. Innan granen hamnade på anvisad plats vid återvinningen dansade vi ut julen med barnbarnen. Fika och fiskdamm och varierat nöje i lekarna om grodorna som inte har några öron och svansar och den trötta björnen som egentligen är ganska fredlig om han får sova vidare.
Det var makens uppgift att se till att julgranspyntet hamnade i sina rätta förvaringslådor och plötsligt sa han undrande om han skulle få plocka upp pyntet en gång till. Jag stannade upp och tittade bort mot medicinlådan som har sin plats på en hylla i köket. Varje dag skakar han fram de små tabletterna och jag kände så starkt att det faktiskt är dessa piller som hjälper till att varje dag blir till månader utan komplikationer.
"Lova att du inte dör!"
Det är ett löfte ingen kan hålla eller ens ge varken till sig själv eller till någon annan. Vi kan bara lova att göra så gott vi kan för att hålla kropp och själ i trim. Vi kan också lova att försöka ta vara på tiden och varandra. Var och en efter egen förmåga. Livets svåraste uppgift i ett förhållande, som förälder, syskon, släkting, vän eller arbetskamrat. Åsikter och erfarenheter går ihop och går isär, att mötas är en konst att hantera men som kan leda till nya erfarenheter och ge styrka och stabilitet.
Ett minne kan aldrig raderas ut men det går att leva med det, om tiden är hållbar eller hjälp finns att tillgå. Det farliga är att fastna i tiden för bitterhet ger en frän bismak.
Rädsla och oro över att något oförutsett ska hända behöver också ibland bearbetas för att inte bli övermäktig och okontrollerbar.
Min egen rädsla fick jag uppleva för snart ett år sedan. Stark och överraskande slog den till och tiden stannade för ett dygn. Idag vakar mina ögon och sinnen över nyanser, är vaken på de där små fragmenten som verkar onormala, frågar och är ängslig att svaret ska få rädslan att ta ny fart.
Framtiden är tiden ingen vet något om, bara att den finns där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar