"Vad fult allt är" tänkte jag när jag satt i bilen bakom restaurangen i Åtvidaberg och väntade på bankmannen som jag skulle göra ett reportage om. Vi skulle träffas och äta lunch under tiden jag intervjuade honom.
Snödrivor, lortiga av föroreningar och uppkört grus inramade vägen, några flanörer drev framåt i sakta mak och hela området var grått, smutsigt och såg inte så värst tilltalande ut. Begravningsbyrån tvärs över gatan var mörk och nedsläckt, likaså hårfrisören som låg vägg i vägg. Det verkade som innevånarna i Åtvidaberg varken dör eller vill vara fina i håret, men så är det naturligtvis inte. Bara snön försvinner, trädens grenar får grönska och det blir fart på Kopparvallen blommar Åtvidaberg upp precis som alla andra orter som snart vaknar upp ur vinterdvalan.
Jag anande en mycket svag doft av klor i bilens kupé där jag tålmodigt väntade, trots att jag duschat och tvättat håret noga hade doften dröjt sig kvar i mitt skinn. Dagen hade inletts med en timma i Skärblackas simhall där den lugna morgontiden ger verklig njutning och energi då jag metodiskt rör armar och ben och för kroppen framåt, längd efter längd.
Ensam simmade jag medan musiken svagt underhöll mig och jag kunde simma hur jag ville i den helt folktomma bassängen.
Men så kom de, herrarna i sina badbyxor och med den obligatoriska bruna påsen med texten Skärblacka café och hembageri i svarta bokstäver.
Äntligen, nu skulle jag få reda på vattnets temperatur. Men just idag var den svårbestämd, var det 28 eller 29 grader varmt i vattnet? Ja det var en stor fråga som ältades länge och omsorgsfullt.
Herrarna tog några raska simtag, ropade på mig och frågade om jag visste att bageriet nu är sålt till en flicka i Skärblacka. Jag nickade och svalde lite av det klorerade vattnet och hoppades att ingen kissat i bassängen. Men tänkte jag, det kan vara en fördel att dricka lite klorerat vatten, det kanske skyddar mot vinterkräksjukan.
Nästa varv frågade herrarna om jag ägde en iPad, jag nickade igen och då undrade de om jag använde internet. Jag svarade inte för än på nästa varvet och då var en av herrarna uppretad över sin fru som endast använder sin iPad till att lägga patiens med, en dyr investering för kortspel.
Den andre frågade mig om jag visste hur mycket ett batteri till en pacemaker kostar. Jag svarade att det kan hon med iPaden säkert ta reda på om hon kopplar upp sig på internet.
Efter en halvtimma kom barnen. Då blev det vågor i bassängen och herrarna klev ur badet, torkade sig på de medhavda handdukarna av tjock frotté och gav sig sedan i påsen från bageriet.
Jag stirrade upp på dem för att lystet se hur de skulle lyfta upp sina stora semlor ur påsens innanmäte. Men till min stora förvåning hade de ersatt bagare Mats semlor med smörgåsar.
Det irriterade mig för det bröt rutinerna och jag tvärvände och simmade fram till kanten och frågade varför de gjort detta byte.
"Tröttnat på semlor" svarade de med munnarna fulla av stekta köttbullar och rödbetssallad.
"Bra jobbat, sträck ut armar och ben, snyggt" hojtade simläraren åt barnen medan den vanliga småskoleläraren klafsade runt med vita nakna fötter under uppkavlade jeans och höll koll på att ingen unge dränkte varken sig själv eller någon klasskamrat.
När min timmas simning var över klev jag upp på bassängens stege, tog badlakanet och hörde herrarna i badbyxor livligt diskutera terrorismen i Afrika och såg på skolbarnens sida av simhallen hur en flicka grät för att hon tappat bort sina glasögon.
Skärblacka simhall, det är där allt det där oviktiga viktiga händer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar