Bilprovningen och Simca 1301

För några dagar sedan var jag utsänd för att besiktiga sonens bil. Det finns två platser som jag besöker nästan lika ofta, Bilprovningen och Systembolaget, alltså en gång per år. Ja kanske Systembolaget lite oftare, men när jag besöker dessa platser får jag en sorts känsla i kroppen, försvarskänsla: jag brukar faktiskt inte dricka alkohol samt jag har skött om bilen så den är körduglig. Skillnaden är att på Systembolaget lägger jag i korgen det jag ska inhandla, ställer mig i kassakön och betalar utan att se kassören i ögonen, kanske att jag mumlar ett tack när jag tar mot kvittot. Däremot har jag ett behov att prata med bilbesiktningsmannen, vara nära och se vad som egentligen händer med underredet när han med fast beslutsamhet knackar med sin lilla hammare.

Denna gång poängterade jag direkt att det inte var min bil så han skulle inte be mig dra i några spakar eftersom jag inte visste vart dessa spakar var placerade. Han log och lovade att spaka själv.
Jag ställde mig mot väggen och såg hur han rotade runt i bilens kupé, kom sedan fram till mig och frågade om jag visste vart han skulle sätta in sladden för att mäta avgasreningen. Nervöst nekade jag och erbjöd mig att ringa bilens ägare för att fråga. Han såg förfärad ut och bedyrade att det inte alls var nödvändigt, men tillade han, det kanske står i instruktionsboken. Mitt sjätte sinne sade mig att den borde ligga i handskfacket och med stolthet och glädje kunde jag öppna luckan och få fram en tjock bok och började bläddra. Bilbesiktningsmannen hängde över min axel och föreslog att jag skulle kolla i innehållsförteckningen men eftersom jag inte visste vad jag skulle leta efter så sjönk modet hos oss båda.

Utrustad med en stark lampa gjordes en grundligare undersökning och plötsligt hittade han hålet som sladden skulle in i och den tyngdfyllde mannen lättade betydligt över fyndet. Själv kände jag att jag hade både försprång och ett rejält övertag över situationen och bilen gick igenom besiktningen med mycket väl godkänt.

Min första bil köpte jag 1973, en Simca 1301 och den hade en härligt silvrig nyans. Stolt körde jag omkring i denna fyrkantiga bil men stoltheten falnade lika snabbt som bilen miste sin färg av den automatiska biltvättens borstbehandling. Jag körde sedan omkring i den fyrkantiga bilen som mest liknade en fläckig fjällko.
När Simca 1301 inte längre ville gå med på att använda ettan och tvåans växel blev trafiksituationen besvärlig, vid varje stopp fick jag peta i trean och med ett brummande och stånkade skuttade sig fordonet i sakta mak framåt och skapade irriterande bakomvarande köer.
Min pappa rasade, han ansåg att jag skulle ha konsulterat honom innan jag gjorde några i hans tycke dåliga bilaffärer.

Min nästa bil blev en splitter ny Volkswagen 1302 s blå metallic, och vid min sida hos bilhandlaren stod pappa och såg till att allt gick rätt och riktigt till väga.

Vart Simca 1301 tog vägen minns jag faktiskt inte, antagligen på någon bilkyrkogård i de värmländska skogarna, kanske någon kunde plocka reservdelar från den men jag antar att växellådan fick vara ifred för gravplundrare.