I går såg jag Tom Alandhs dokumentär om Inger. Banbryterskan i Växjö stift, orädd och målmedveten. Hon nådde sitt mål 1969 då hon med sin pappa prosten vid sin sida prästvigdes. Pappan som stöttat sin flicka hela vägen fram.
Det var en gripande film om en ung kvinnas kamp genom klungan av kvinnoprästmotståndare där vissa till och med desinficerade lokaler där hon talat med vigvatten efter att hon gått ut genom dörren och stängt den efter sig.
Andra såg henne som en turistattraktion, bussar stannade på kyrkparkeringen i Norra Möckelby, folk klev av och satte sig tillrätta i kyrkbänkarna för att se och höra en kvinnlig präst predika från predikstolen.
Men vägen fram till sin prästvigning var tung och svår, mobbning och trakasserier kantade studietiden och prästvigningen försenades av dåvarande domprosten tillika kvinnoprästmotståndaren i Växjö stift, Gustav Adolf Danell. Han ville inte se några kvinnor ta på sig mässhaken och förkunna Guds ord. Det var till för männen allenast.
Tyvärr förekommer dessa åsikter än i dag, men kvinnoprästmotståndarna måste svälja och förlika sig med att ha kvinnliga kollegor, det är bland annat Dag Sandahl ett bevis på. Han anser även att den förekommande mobbningen och trakasserierna mot Inger är en myt.
Jag funderar, hur många kvinnliga läkare har fått hatbrev, hotsamma nattliga telefonsamtal eller manliga kollegor som desinficerar behandlingsrummet med läkarsprit efter en kvinnlig kollegas patientbehandling.
Som jag ser det är läkaryrket ett kall, precis som prästyrket och är det inte Herren själv som ger både präster och läkare kraft och styrka att ge oss det som vi behöver, andligt likaväl som kroppsligt oavsett kön. Det är i alla fall min fasta övertygelse. Jag tror inte att Gud bestämt att ett visst ämbete endast ska tillhöra mannen. Den första kvinnliga läkaren i Sverige var för övrigt Karolina Widerström, utexaminerad 1888 och jag har inte läst någonstans att hon blev hotfullt trakasserad. Men jag kan ändå tänka mig att hon kanske hade det tufft bland läkarkåren som endast bestod av män.
Men så var det fler problem som Inger brottades med. Några tyckte att Inger var som en vanlig människa trots att hon var präst. Hon rökte cigaretter och drack alkohol, precis som andra. Hon stal även från kollekten precis som många andra före och efter henne stulit ur föreningars kassor. Att stjäla är ingen försvarbar handling, men mänskliga för det ligger oftast tragedier bakom varje sådan handling.
Nu tittade Inger för djupt i flaskan, allt för många gånger dessutom. Hon blev alkoholist. Det kan människor bli, med eller utan prästkrage. En tragisk sjukdom som förstör för den sjuke och den sjukes omgivning som kan bli medberoende. Familjer och ekonomi som spräcks och trasas sönder.
Jag blev mycket gripen av filmen, Tom Alandh kan det där med dokumentärer. Ingers kamp berörde mig mest, kampen att nå sitt mål som hon beslutade sig för redan som 4-åring. Kanske hade hennes liv inte slutat som det gjorde om hon läst till präst idag. Eller fanns sjukdom inom henne redan från födseln?
Ett är i alla fall säkert, hon borde fått hjälp!
Under en enkel gravsten, näst intill anonym, ligger Inger begravd. Bortglömd tills nu då Tom Alandh gjort henne lite levande igen genom tv:s plattskärmar.
Det där med att några kollegor desinficerade kyrkorum med vigvatten tror jag är en skröna. Av det skälet att vi i Svenska kyrkan inte använt vigvatten sedan reformationen. / Kurt Enström
SvaraRaderaJag har bara citerat från dokumentären. Men även läst att vigvatten kan förekomma även i Svenska kyrkan dock inte vid vilka tillfällen. Men jag har kanske fel.
SvaraRadera