Sjön Glan håller på att förlora sitt istäcke, jag kan se från vår trädgård att mellan vassruggen och fasta land har det släppt och en stilla vattenspegel avtecknar sig tydligt. Snart är sjöfåglarna här och håller konsert.
Båtmässan i Älvsjö är i full gång och lockar människor som i strid ström passerar dessa flytetyg i varierande storlekar och prisklasser. För några stannar det vid en dröm och kanske en kasse med tillbehör ämnade åt den farkost de redan har medan andra gör en kraftfull investering för att segla eller åka fram över vattnet med motorkraft.
Vi sålde vår båt för flera år sedan på grund av tidsbrist men loggboken är bevarad och där går att läsa om de resor vi gjort som var både spännande, fridfulla och utmanande. Nu mera har vi en allmogebåt i ett material långt från sitt ursprung, ökstocken som var en urholkad trädstam. Denna eka tar oss ut på Glan i den hastighet roddaren orkar hålla eller med hjälp av en motor som inhandlades under förra sommaren. En nödvändig investering eftersom någon långfingrad person tyckte sig behöva drivmedelstanken bättre än oss och plötsligt blev motorn obrukbar eftersom det inte fanns någon tank passande till motorn ute i handeln.
I min Värmländska födelsestad ligger sedan 1890 en av männen bakom propellerns intåg i båtlivet, ingenjören och uppfinnare John Ericsson begravd. Under pompa och ståt forslades hans kropp från Amerika till staden i Bergslagen. Han avled dock den 8 mars 1889 men med dåtidens fortskaffningsmedel både till sjöss och på järnväg tog resan sin grundliga tid.
Många gånger har jag som barn stått med nästan inklämt mellan gallergrinden på det ståtliga gravkapellet och beskådat Ericssons kista när vi skulle plantera vårblommor på min farmors grav som ligger nära intill kapellet.
Propellergubben väckte stor fascination hos mig, inte för hans uppfinningar och konstruktioner utan fokus låg på att hans kropp verkligen fanns där. Pappas krassa kommentar var alltid att det endast var benknotor kvar så jag behövde inte stå där och hänga någon längre tid och att gubben inte skulle vakna till liv även om jag vägrade gå därifrån. Min pappa var alltid så rakt på sak utan några onödiga krusiduller.
Tiden för båtfärder nalkas, lökarna har sedan ett bra tillbaka växt sig upp ur myllan i rabatterna och vi behöver se till småfågelholkarna vilken dag som helst.
Våren är faktiskt här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar