Summa sidvisningar

fredag 28 februari 2014

Födelsedag och tacksamhet



Det knackade på dörren i kväll och en fråga fyllde vår lilla hall. Frågan gällde om jag ville köra buss till Nyköping med kort varsel. Vilket jag inte ville så jag tackade för frågan men avböjde artigt.
En befriande känsla att kunna förvalta sitt liv precis efter behag infann sig och jag kände en viss stolthet över mig själv som på ett vänligt sätt sa nej, helt utan undanflykter. För några år sedan hade det varit omöjligt men nu har jag jobbat med mig själv, att sätta en gräns och låta min egen vilja styra mina val.

Kanske beror det även på att jag blivit äldre, vågar ta det obehag som ett nej kan orsaka, i detta fall blev det endast ett konstaterande att jag inte ville köra buss med kort varsel en fredagskväll och den som undrade nöjde sig med svaret och önskade en trevlig kväll.

Om några dagar fyller jag år, ett år kvar innan mitt årtal kan delas med två och få en slutsumma på trettio.
Personen som ställde bussfrågan undrade om jag skulle ha kalas, innan jag hann svara lades svaret i min mun, klart att den som fyller år ska ha kalas. Det är en viktig del av livet att fylla år, för på så sätt visar jubilaren tacksamhet över att ett år lagts bakom.

Jag har nog aldrig tänkt i de banorna men efter en stund förstod jag meningen av det som förmedlades.
Tacksamhet över att jag själv men även min familj är friska, att året som gått inte kantats av sjukdom och begravningar.

När min pappa dog flyttade min mamma till vårt samhälle där vi bor. Eftersom vi bott många mil från varandra har jag inte haft kollen över mina föräldrars liv, de har skött sig själva och vi har besökt varandra under trevliga former. Utom det sista året när pappa var sjuk och jag behövdes med en hjälpande hand, inte minst behövdes jag vid mammas sida som fick dra ett tungt lass, både fysiskt men även mentalt.
Nu är mamma en åldrande kvinna och jag märker mer och mer att åldern börjar tynga henne. Den snabba och intelligenta hjärnverksamheten som jag alltid varit van vid är inte lika skarp och jag ser att hennes kropp är trött. Hon saknar pappa som hon levt med i så många år, och jag känner en sorgsenhet i mitt hjärtat när hon tänder ljuset vid hans fotografi varje morgon och släcker det med ett godnatt varje kväll. Hennes saknad är gränslös och jag vet att hon längtar till den dag då de återförenas.

Jag är både glad och tacksam att mamma beslutade sig för att lämna det som för henne var tryggheten men som blev till ensamhet när hon inte längre hade kvar sin livskamrat sedan ungdomen vid sin sida. Vi har en närhet till varandra, försöker ta vara på vardagen även om vi inte träffas varje dag. Men vi finns för varandra och så ofta det är möjligt gör vi vardagen trevlig med små utflykter, fikastunder och hon tar promenader till barnbarnsbarnen som skänker henne en stor glädje.

Det är så mycket jag känner tacksamhet inför, inte minst att jag blivit ett år äldre och att vi som står varandra nära får uppleva en ny vår tillsammans.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar