Livet och det ouppklarade

Trädgårdsarbete hela eftermiddagen. Kom in för att laga mat med händerna jordiga och håret doftande av rök från lövhögarna vi eldat medan vi girigt lapade i oss av den efterlängtande solen.
Nere från sjön hörde vi sjöfåglar och i morse spelade en stare för oss sin vårmelodi. Både kropp och själ fylls upp efter en mörk och kall tid som vi nu lämnat bakom oss.

Men så kom jag av mig, vårruset rann plötsligt bort och en känsla av tyngd föll över mig. Budet att Nils Horner blivit skjuten på en gata i Kabul drog en slöja av vemod över den soliga vårdagen.

Inte för att jag kände Nils Horner, men jag kände hans röst, den där lite speciella, utrikeskorrespondentens röst på Sveriges Radio, med en enorm erfarenhet i sin profession, även med erfarenhet om vilka risker hans arbete medförde.

Nu har rösten tystnad och hans anteckningsblock slagits igen för alltid. Mikrofonen lagd åt sidan, kvar finns bara det arbete han gjort innan denna morgon övergick till dag. Den tidiga morgontimman blev hans sista timma i livet, och en familjs liv har slagits i spillror.

Livet är skört. Vi behöver inte vara stationerade i länder där faran är överhängande, faran att livet när som helst rinner ut i en röd rännil på en trottoar, den sköra livstråden kan slitas av var vi än befinner oss.
En resa den korta vägsträckan in till Norrköping för att uträtta något ärende kan bli slutpunkten. Ett fall från en inte allt för hög höjd, andras påverkan genom våld eller plötslig sjukdom kan ödelägga, skapa kaos och gröpa ur vårt inre tills det återstår ett stort svart hål.

Hur ofta tänker vi på det? Inte speciellt ofta, vi tar varje dag för given, från den stund vi vaknar, sträcker ut nattstelheten ur våra morgontrötta kroppar tills dess vi åter får lägga oss tillrätta och invänta en natts sömn.

Vi har bara ett liv, varför förvaltar vi då det inte bättre. Låter det ouppklarade bli uppklarat innan vi aldrig någonsin får våra chanser tillbaka. Blir ödmjuka inför varandra, inför oss själva, men även inför livet.