Stortvillingar och Spanska trappan

Maken och jag har haft förmånen att umgåtts med våra stortvilling-barnbarn hela dagen. Två energispridare som hjälpt till med trädgårdsarbete, dragit på pinnar, burit små lövhögar fram och tillbaka och kivats om den gula plastspaden tills orken sinade och de satte sig tillrätta på yttertrappan med var sitt fat fruktsallad. Solen och luften fick kinderna att blossa, fruktsaften från den färska ananasen letade sig nedför två par små händer och sipprade in under overallernas ärmslut. Obekymrade av världen runt omkring dem satt de där och njöt av stunden, som bara barn har förmågan att njuta, tiden utan betydelse, det är nuet som räknas.
En paus för att lyssna till skogsduvans kuttrande innan fruktfatens innehåll fortsatte att hägra.

Jag studerade barnen, fötterna nådde inte ner till gruset under dem, och jag tänkte, så många trappsteg de måste kliva uppför innan de nått det sista. Inom mig gjorde jag liknelsen med Spanska trappan, den monumentala konstruktionen med sina 138 trappsteg på sluttningen av kullen Pincios i centrala Rom. Jag räknade stegen när jag gick uppför trappan som byggdes av franska pengar och sedan godkändes av påven och den franske kungen när den var färdigställd år 1725. Jag tappade räkningen och fick börja om när jag gick ned, ett steg i taget.

Många gånger kommer tvillingparet att tappa räkningen när de kliver stegvis uppför sina livstrappor. Ibland kommer de att behöva ta ett par steg  nedåt innan det bär uppåt igen. Kanske kan de kliva två steg i taget och ibland måste de stanna för att vila. Någon gång under klättringen händer det att ett par trappsteg går sönder och måste renoveras innan stegen är brukbara igen. När de så småningom nått till det sista steget i den långa trappan får de stå där högst upp och titta ned över varje steg de klivit uppför och konstatera att deras trappkonstruktion inte varit rak alla gånger, även spiraltrappor har de behövt passera innan trappan rätat ut sig igen.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att de ska kliva försiktigt, titta var de sätter fötterna så de inte ramlar mitt i steget och så länge jag kan ska jag vara deras trappräcke som de kan hålla sig i, om de någon gång skulle behöva det.