Bobyggare och pensionärsliv

Med ytterdörren öppen har jag suttit på tröskeln mellan hallen och veranda, njutit av solen, kisat mot solen och  mina ögonfransar har silat strålarna så det bildats ett mönster som när ljuset reflekteras i prismor.

Hundens hoppande efter humlor som retsamt surrar kring hennes huvud får mig att le och hon tittar förebrående på mig och lägger ner huvudet på tassarna med en djup suck.

Småfåglarna som suttit vid fågelbordet och burrat upp sig för att stänga vinterns köld ute från sina små kroppar bygger bo i holkarna medan de ivrigt pockar på varandra uppmärksamhet. Studerar och inspekterar sina hyreshus som är fästa på trädstammarna innan de tar det slutgiltiga beslutet hur deras avkommor ska få de bästa och mest skyddade reden.

På många år kan jag nu unna mig att njuta av den lediga tid jag har att förvalta. Följa knoppar som sprängs och höra hur sjöfåglarna håller konsert nere vid strandkanten. Känner mig glad och nöjd med att ha lagt allt ansvar bakom mig, det är först nu det verkligen har smält in i mitt inre och frihetskänslan fyller alla mina sinnen.

Solen ger mig tillbaka min energi som jag tappat en del av under de mörka månaderna och jag ser fram mot den fortsatta våren som snart övergår i försommar. Den bästa tiden på hela året.

I augusti har vi bokat en resa som ska gå genom delar av Gotland och vi ska färdas på våra cyklar tillsammans med vår dotter, barnbarn och svärson. En resa att se fram mot men inte längta till utan istället ta vara på varje dag och fylla den med positivt innehåll. Inge längta, stanna upp i nuet och låta tiden långsamt sippra i små portioner för att på så sätt hålla kvar den så länge som möjligt.

Tiden är snabb och den tid vi lägger bakom oss får vi aldrig tillbaka. Jag har kommit till det stadiet i livet att jag inte längre kan tänka att jag har tiden framför mig. Men jag kan tänka att jag ska ta vara på tiden och försöka förvalta den som en dyrbar gåva.