Trasiga ögon och en höna

Har under ett par dagar smält intrycken från vår Värmlandsresa vi gjorde under helgen. Till orten där vi byggde vårt första bo, inrättade oss tillsammans med varandra och startade vårt nya liv med nya möjligheter.
Letälven slingrar sig genom byn, förbi Nysunds fina kyrka, 22 km långt vatten som förenar Värmland med Närke.

Varje gång jag är där känner jag saknaden, inte bara av vårt första riktiga hem, den lilla röda stugan med vita knutar som renoverades under många långa timmar, där våra barn kom till världen, där vi arbetade tillsammans sida vid sida. Jag känner även saknaden av de vänner vi hade där, gemenskapen som ofta handlade om helt vanlig vardagsgemenskap. Den saknaden kändes så stark när vi åkte hem efter att ha tillbringat ett dygn med vänner som finns kvar där, lever sina vanliga liv men utan oss. Märklig känsla.

Det finns även minnen som jag tryckt undan, som är små fragment av ett förflutet där okunskap och rädsla sammanflätas. Helgens resa fick dessa minnen att vakna till liv, jag kunde sätta ord på dem och arbetade mig upp till en inre känslomässig storm.

Ett barn är fött, ett barn inte riktigt som andra. Ett barn ska börja skolan och en proteststorm väcks från vissa håll, inget annorlunda får förekomma, rubba inte det normala, blanda inte in det som är annorlunda bland våra icke annorlunda barn. Vi svalde och det annorlunda barnet såg förväntansfullt fram mot sin första skoldag.

Idag är barnet en vuxen kvinna, hon är själv mamma och har ett arbete som förmedlar kärlek, omsorg och att vi alla är lika inför Gud. Kvinnan var inbjuden till sin barndoms by för att föreläsa om det annorlunda.
Längst fram i en kyrka som på den tiden tillhörde Missionsförsamlingen och som hennes farfar varit med och byggt upp, där hennes farmor omslutit sitt barnbarn i bön, där längst fram fick hon berätta för sjuttiofyra personer om sitt liv.

"Jag ser nästan inget, lite åt sidorna, ungefär som en höna" inledde kvinnan sitt föredrag. Små osäkra fniss, men när kvinnan själv log stort kunde fnisset övergå i skratt.

Det annorlunda kanske inte är så annorlunda ändå.

Stark och säker stod hon där i den kyrka hennes farfar varit med och byggt upp. Bjöd på sig själv och det som är annorlunda i andras ögon. Hennes ögon är inte seende men hon har förmågan att se in i en människa som inte kan maskera sig med ett leende vilket inte når upp till ögonen. Med andra sinnen känner lär hon känna de människor hon möter oavsett om de uppfyller normen över en perfekt modell av det som anses vara normalt eller inte.

Med ömhet, stolthet och kärlek såg jag på kvinnan som är mitt barn medan en av hennes små döttrar sov stilla i min famn och när hon vaknade hade hon lämnat en fläck av saliv på min blusärm.
Hon och hennes systrar växer upp i en familj där inget är onormalt, vilken styrka det kommer att ge dem i framtiden!