Otrivin Comp och en knöl i bröstet

Under vintern har det snorats och hostat. Små rinnande näsor och nysningar rakt ut i luften och jag har andats in miljontals förkylningspartiklar som barnbarnen delat med sig av. Varje dag har jag väntat, nu slår det till, den första kliande känslan i halsen som eskalerar till värk, problem att svälja, täppt näsa och sprängande huvudvärk.
Men samtliga symptom har uteblivit och jag har ställt mig undrande. Varför blir jag inte sjuk nu när jag kan unna mig att ligga under täcket, dricka varmt, läsa en bok eller helt enkelt sova bort förkylningen?! Är det kanske så att när stressen inte längre finns i min kropp blir jag motståndskraftig eller har jag helt enkelt blivit immun mot ettriga barnbaciller?

Flaskan med Otrivin Comp, starka halstabletter och mjuka pappersnäsdukar från Lambi har förblivit liggande i sin låda och mitt friska jag har konstaterat att kanske flaskans innehåll snart passerat bäst före datum.

För många år sedan upptäckte en väninna till mig en knöl i bröstet. Den karvades bort och hon såg livets möjligheter, faran var avblåst och hon startade egen firma. Kanske en avlägsen dröm som hon förverkligade som ett tack till livet.

En ny knöl i andra bröstet upptäcktes i höstas och när vi var och gästade deras hem följde jag med henne till sjukhuset som sällskap i det trista sjukhusväntrummet där sönderlästa veckotidningar är enda förströelsen.
Hjärtat slog under mina revben och skamset tackade jag för att det inte var jag själv som satt där på den röda soffan av konstläder.

Knölen är borta, likaså hela bröstet som bäddat in den cancerfyllda samlingen i sin mjuka vävnad. Tuffa behandlingar är påbörjade och min väninna finns med mig varje dag i mina tankar.

Vi kan prata om det. Prata om illamåendet som lindras med tabletter. Vi kan prata om håravfall och ändrade behandlingar. Men det som berör mig mest är att vi kan skratta tillsammans. Vi kan skratta när jag varnar för att håret som en dag kommer att växa ut kanske blir rött. En önskan från väninnans sida att så blir fallet, rött hår har alltid stått högt upp på hennes önskelista om hårets kulör. Vi kan tillsammans fundera över hur fingrar och tår kommer att se ut om behandlingens hårda biverkningar får naglarna att falla av.

En öppen dialog omkring hennes tillstånd, inga krusiduller eller överslätande tomma fraser. Hon har framtidsplaner, ett starkt psyke och ser varje stund som en möjlighet.

Mitt hjärta bultar ändå lika hårt under mina revben och flaskan med Otrivin Comp ligger fortfarande oöppnad i sin låda i vårt badrumsskåp.