Pojken och det överfulla sjukuset

Elvaårige Fredrik hade vattkoppor. Det kliade sved, varje förälder med ett vattenkoppssjukt barn vet hur barnet i de flesta fall lider av klådan. Det är lätt att riva där det är som värst, så var det säkert även för Fredrik.
Så tillstötte en komplikation, pojken fick ont i höften och föräldrarna åkte akut till sjukhuset. Som inte visste vart de skulle göra av honom. Barnkliniken hade inget ledigt isoleringsrum och han slussades fram och tillbaka mellan olika avdelningar efter att först ha väntat i många timmar på akutmottagningen.
Så hände det som inte får hända, Fredrik dog och det visade sig att han fått blodförgiftning.

Den elvaårige Fredrik med sin barnsjukdom blev en i dödsstatistiken över de patienter som dör på en plats där de ska få hjälp och bot. Inte på grund av okvalificerade läkare utan på grund av brist på vårdplatser. Hur många som egentligen dör vet ingen riktigt säkert, personalen har helt enkelt inte tid att skriva avvikelserapporter. Däremot finns det hyllmeter av statistik över väntetider innan vi blir uppropade med namn där vi sitter och läser en gammal tidning i ett opersonligt väntrum någonstans i Sveriges många sjukhus och vårdinrättningar.

Patientsäkerheten är låg eftersom det händer att medicinska felbedömningar görs många gånger på grund av bristen på vårdplatser, den med de medicinska kunskaperna måste chansa. Fel görs ideligen och ibland går det inte att rätta till misstagen eller agera snabbt utifrån den felbedömning som gjorts.

Akutmottagningarna blir överhopade av patienter som ingen vet var de ska göra av när vårdavdelningarnas rum är fulla av redan upptagna sängar. Enda möjligheten för vård på rätt plats är att placera patienter i korridorer, men det är flydda tider eftersom det införts korridorstopp på sjukhusen.

Sjukvårdspersonal flyr fältet med sönderbrända nerver och sömnsvårigheter, orken är slut och de som är kvar får jobba dubbelt så mycket tills de inte heller orkar längre. Bördor tunga som gråstenar både för de kvarvarande klädda i vita sjukhusmunderingar och för de som tyngs av dåliga samveten både för arbetskamrater, patienter och sina slutkörda sinnen.

Det här är inget nytt fenomen, det har pågått under många år och när jag för något år sedan promenerade förbi akutmottagningen vid Vrinnevisjukhuset blev jag riktigt ängslig när jag såg en sjukhusbår placerad utanför huvudentrén. Min oro för att det införts utomhusundersökningar stillades när jag fick reda på att akutmottagningen hade storstädning, där av anledningen till bårens utomhusvistelse.

Jag är tacksam och glad att jag än så länge är frisk och inte behöver uppsöka stressade läkare, ledsna sköterskor och känna att jag egentligen är ett besvär som inte har vett nog att hålla mig kry.

Vill inte bli en bland de andra där det eventuellt (om någon hinner och har ork att skriva)  står en rad i journalen:
" Den bidragande orsaken till fru Larssons dödsfall var fullt överbelagda vårdplatser."