Vi färgas av varandra och Marcus Birros dörrmatta

Vi tycker olika men tycker lika inför varandra. Säger vi vår mening kan vi kallas för provocerande, bråkiga eller rent av okänsliga. Inte alltid, det beror på i vilket sammanhang vi säger vårt hjärtas mening. Men det är lätt hänt att vi färgas av varandra vare sig vi vill eller inte. Det är så svårt att stå emot, lättare att hänga med av bara farten.

Ord kan såra även om ordet inte var ämnat att skada. Konflikter uppstår, ibland lyckas reparationsarbetet, ibland inte. Släktfejder kan fortgå genom generationer och det sista ledet kanske inte ens vet vad upprinnelsen handlade om.

Första gången jag träffade Marcus Birro kände jag mig lika vilsen som han själv gjorde. Vi såg trevande på varandra men jag visste att det låg på mig att starta en inledande dialog. Det var svårt, mycket svårt. Andra gången vi träffades stod tiden stilla, det kändes som syret i rummet inte räckte för oss båda.

Vi träffades inget mer, bara vinkade till varandra när han var ute på promenad. Han lyfte ena handen till en glad hälsning medan han förde barnvagnen framför sig med den andra. Skrattet nådde ögonen och jag kände mig lycklig för hans skull. För Jonnas skull och för det nyfödda barnets skull.

Marcus är modig, han låter inta andras färger föras över och blandas med sina egna. Han påstår sig vara vek, så vek att han slutar twittra för att hålla hatet från honom borta. Men är det av vekhet han gör det? Jag känner mig tveksam. För mig känns det som om han tar ett ställningstagande mot dem som visar sitt avsky över hans ord om fotboll, våld och religion.

Varför räds vi ordet? Varför är vi så rädda att vapnen blir hat och avföring på en dörrmatta? Marcus Birro kommer aldrig att tystna omkring det som är viktigt för honom och som han vill dela med oss andra även om han får sin dörrmatta förstörd. Vilken tur, tänker jag. Vilken tur att han vågar stå upp för den han är och det han tror på. Även om jag inte alltid delar hans åsikter.

Lång väg har Marcus vandrat fram till där han är idag. Fulla hus drar han vart än han kommer. Många är vi som vill höra om Evangelium enligt Marcus, från missbruket, döden, livet och fram till hans kristna tro.
Ord som visar att det går att komma igenom det svåra, ord som kan ge oss styrka, kraft och mod.

Hot och hat får Marcus att fundera över om han och hans familj ska flytta från Sverige. Framför allt för sina barns skull,  övergreppen mot Marcus blir även övergrepp på hans barn. Men jag hoppas att Marcus Birro stannar kvar i Sverige, kanske stöter vi ihop någon gång och han lyfter sin hand till en hälsning och att skrattet når hans ögon.