Utanför fönstret till min skrivarbod är det ett litet hav av påskliljor och pingstliljor där bin och humlor flyger fram och tillbaka, ivriga i sin jakt på blommornas innehåll. Magnolian har vecklat ut sina mörkrosa kronblad och små öar i gräsmattan skiftar i ljusrosa och vitt av bellis. Den bästa tiden är kommen, det är nu jag njuter som mest, innan sommaren tar vid. Allt det jag väntat under vintern börjar spira och jag förvånas att jag blir lika exalterad varje år. Det är som om gamla bekanta plötsligt dyker upp, vänner jag saknat och längtat efter.
Men jag har haft något som gnagt inom mig. Det har pågått ett par veckor nu och jag har funderat över varför. Ett sorts oro och jag har vaknat flera gånger under nätterna med fladdrande tankar.
Så fick jag plötsligt se en bok i vår bokhylla som stack ut lite extra. Pärmen var inte i linje med de övriga böckerna, jag blev nyfiken på den och tog ut den från hyllan.
"700 dagar av mitt liv" är titeln och boken är skriven av Maria Jaobs som är präst. När jag öppnade boken har jag själv skrivit på det blanka försättsbladet: "Carina i maj 2002. En liten bok som speglar min egen sjukdom."
Jag kan inte minnas om jag köpt den själv eller fått den av min man eller barn, minns inte heller om jag över huvud taget läst den, men det antar jag att jag gjort med tanke på de rader jag präntat in på bokens första blad.
Med ens har jag förstått vad det är som oroar mitt inre!
Jag var och gjorde ett reportage om en kvinna som lider av en sjukdom som ger henne ständiga smärtor i kroppen. Hon har precis öppnat en egen firma och jag var spänt nyfiken på att få höra henne berätta om det mål hon så länge arbetat för.
Hon bjöd mig på en kopp te och vi satt mitt emot varandra och efter en kort presentation av varandra började hon berätta. Om hur duktig hon en gång var, om tiden som aldrig räckte till, hur hon jobbade femton timmar om dagen och lät bli att sova för att på så sätt tillgodose sig dygnets alla timmar.
Kvinnan berättade om det totala kaos som drabbade henne och hennes familj. Om alla timmar hon tillbringade i sängen, det enda dagsverke hon kunde klara av var att gå de få meter som sträckte sig mellan ytterdörren och hennes postlåda. All den kraft och energi hon förbrukade på de stegen gjorde henne utslagen och världen runt omkring henne rasade.
Hennes resa från total utbrändhet till resningen och kraften att så småningom ta sig vidare landade likt en bom inom mig för att sedan explodera. Jag hamnade tolv år tillbaka i tiden, hamnade i maj månad 2002. Helt oförberedd på min egen reaktion. Kvinnan såg på mig med häpnad, letade fram en pappersnäsduk, fyllde på våra tekoppar och när lugnet lade sig kunde vi fortsätta intervjun.
Efter ett par dagar fick jag ett mail från kvinnan. Hon ville att vi skulle träffas igen, två för varandra främmande människor med ett gemensamt. Vår sjukdom. Den ligger latent och lurar, som aldrig lämnar kroppen trots att vi båda är friskförklarade. Alltid måste vi vara på vår vakt och ge akt på varningssignalerna som då och då klingar, om än svagt.
Det var som att jag såg mig själv i en spegel där jag satt i den bekväma soffan och hörde kvinnan tala. Hon är där jag var då och jag kände en glädje över att även hon lyckats ta sig upp ur ett djupt hål med kanter som riskerar rasa om hon inte ser efter vart hon placerar händerna.
"Jag är jag och det är precis hur okey som helst att vara den jag är, så är det även för dig" sa kvinnan och avböjde mitt erbjudande att ställa min tekopp i diskhon.
Jag ska tänka lite extra på det, speciellt nu i maj. "Det är precis hur okey som helst att vara den jag är!"
Det gäller bara att inte glömma bort det för stundom kan minnet vara kort!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar