Känslan som infinner sig när jag stänger dörren och lämnar lukten från tandläkarmottagningen bakom mig är översvallande. Tandsten som spottats ut i den vita porslinsskålen och tungan som löper över den polerade tandraden. Inga hål, återbesök först om ett år. Lyckorus på hög nivå.
Efter tandläkarbesöket begav jag mig omgående till stadens polisstation. Inbokad tid för nytt pass. Bredvid mig på bänken satt en barnfamilj och väntade på sin tur. Minstingen kanade otåligt fram och tillbaka. Ställde frågor om allt och inget. Mamman svarade tålmodigt men allt efter tiden gick blev svaren krystade och återhållsamma.
Så fick flickan syn på akvariet som är ämnat att liva upp det något trista väntrummet. Flickan pekade och frågade sin far om han visste namnen på fiskarna. "Tetra" svarade han. "Allihopa heter tetra". Mamman såg skeptisk ut men höll med.
Flickan ville gå och hälsa på fiskarna och frågade om lov. Det gick an bara hon inte knackade på glaset. Förvånat frågade hon varför. "Då kommer den arga polisen och tar dig!" blev mammans svar. Barnet stirrade bestört på sin mamma och ville ha svar på varför den dramatiken skulle uppstå om hon knackade lite försiktigt på glaset hos fiskarna. Mamman såg ut som om hon hade en inre önskan att polisen skulle komma och förvara flickan bakom lås och bom, om endast för en kort stund.
Jag undrade också i mitt stilla sinne om polisen verkligen skulle rubricera händelsen som så pass våldsam att det föranledde ett gripande, men jag vågade inte fråga den trötta mamman.
Min tur hos passpolisen. Blev uppmanad att stirra in i den blå cirkeln och se uttryckslös ut. Gjorde så gott jag kunde och resultatet blev precis så som hon ville. Uttryckslöst.
Läste just idag att Marilyn Monroes gamla pass såldes på auktion år 2006 för en summa av 800 000 kronor. Inte fy skam. Bäst att spara mina makulerade pass utifall att. Kanske barnbarnen en dag kan tjäna sig en hacka på mormor/farmors uttryckslösa nuna.
Efter avklarade uträttningar på stadens gator och torg köpte jag en mjukglass i Carl Johans glasscafé. Satte mig tillrätta på parkbänken och njöt. Solens varma strålar fick Motala ström att glittra . De gula spårvagnarna skramlade uppe på bron, mot Vidablick och Klockaretorpet. Fram och tillbaka. Kyrkklockorna i Hedvigs kyrka ringde, antagligen begravning. Inget jag behövde bry mig om. Några eftersläntrande turister fotograferade kaktusparken. Jag kände inte den minsta ilning av den kalla glassen i mina starka friska tänder.
En bra och händelserik dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar