En ensam ros och Kristi kropp

Vi har en rosbuske som ger oss glädje och ögonfröjd när den sommartid är översållad med ljuvligt doftande rosor. Lika mycket glädje som den ger mig lika mycket vemod skänker den då kronbladen släpper och dalar ner till marken för att bilda en ljusrosa matta.

Jag blir påmind om livets förgänglighet. Vi står i fullaste blom under en tid för att sedan vissna ner och försvinna.

Så en dag upptäckte jag att busken har flera små knoppar. Mödosamt spräcktes ytterhöljet och rosorna vecklade ut sig. Som ett sista försök att trotsa naturens lagar om att det börjar bli dags för vintervila.

Nu har jag dock inga större problem med att ta mot höstens mörker. Kan till och med tycka att det är ganska skönt att få boa in mig och unna mig den kravlösa vilan. Sommaren är till för så mycket. Framför allt ska mycket hinnas med. Utomhusaktiviteter för att inte få dåligt samvete över att sitta inne då solen står högt på himlen och inte ett enda regnmoln sys till.

Det som ger mig tankeställare är att tiden går så fort. Jag känner ibland att jag har tidsnöd. Inte för att jag slösar bort tiden på onödigheter, jag försöker göra det jag själv berikar mig, men det faktum att jag levt mer än halva mitt liv stör mig. Jag kan i rimlighetens namn inte leva 60 år till och tur är väl det när jag tänker efter. Så mycket besvär jag skulle vålla både mig själv och andra om så vore.
Men ändå....

Vi var i kyrkan i går. Vår dotter stod vid ambon och plockade med sina papper innan kyrkklockorna ringde. Hennes dotter, vår barnbarn, smet ur kyrkbänken och gick fram till henne. Tryckte sig mot mässhaken som omslöt henne och jag hörde hur hon sa upp till sin mamma: "Jag älskar dig mamma."
En mammahand på den ljushåriga hjässan: "Jag älskar dig också Molly."

Barnet mellan mormor och morfar i kyrkbänken. Rotande i den nya handväskan där Pippi Långstrump med sina röda flätor skrattade mot oss.

Den lilla handen som sträcktes fram och där mamma lade brödet. Pappas grova hand som tog mot brödet från sin dotter. Hennes fingertoppar mötte mina när hon gav mig mitt bröd.
En mycket speciell känsla av samhörighet där Kristus är mitt ibland oss.

Fika hemma hos dottern efter kyrkan. Småtvillingarna och deras storasyster. Vill sitta nära vid bordet. Kommer med böcker. Läs för oss!
Påtår och blåbärsmuffins hos sonen där stortvillingarna kryper upp i våra knän. Varma och fulla av liv. Blåbärsmunnar och klibbiga fingrar.

Det är vid sådana stunder jag tänker att jag måste verkligen ta vara på tiden.