"Köp hem något gott när du ändå åker förbi hembageriet. Helst bakelser" sa maken under gårdagseftermiddagen.
Som vanligt är jag aldrig sen att lyda den uppmaningen, Vi låter ofta dörrklockan pingla i vårt lilla hembageri. Kaffe och var sitt sött bakverk fick således bli vårt kvällsfika.
Innan sängdags kokade vi oss var sin stor kopp choklad och burken med skorpor plockades fram. Dessa torra alternativ till bakelser är grovt underskattade enligt min mening. Rikligt med smör och en skiva getost toppad med marmelad. Ett knastrigt bett och sedan hålla igen munnen så inte smulorna flyger över bordsskivan. Kan nästan mätas med en bakelse.
Det är även komplicerat att baka skorpor. Eller rättare sagt tidskrävande. Därför bakar jag sällan skorpor, eller jag menar aldrig, denna sort av kakor som härstammar från 1500-talet.
Då, på den tiden var det inte ovanligt att en skorpa inmundigades tillsammans med en klar sup och någon kom även på att det med utmärkt resultat gick att koka brännvinssoppa på skorpor och brännvin.
Jag har alltid tyckt om skorpor. Men som liten flicka åt jag en annan form av skorpor, nämligen sårskorpor som jag själv hade rikligt av. Ständigt trillade jag och skrapade mina knän. Det berodde på att jag inte kunde gå utan endast springa. Fötterna var snabbare än kroppen och sårskorpornas tillväxt var ett vanligt förekommande faktum.
Men fingrarna petade jag upp kanterna, drog loss den hårda skorpan och knaprade njutningsfullt i mig den. De riktigt torra och knastriga gillade jag bäst. De vuxna i min omgivning förfasade sig över mitt sårskorpeintag. Mina närstående grälade högljutt medan de som stod längre från mig i relationen äcklat tittade bort.
Mormor förklarade att sårskorpan har till sin uppgift att vara människans eget plåster och därför borde få sitta kvar tills den gjort sitt. Fula ärrbildningar kunde dessutom få mina knän och smalben att bli missprydande i den händelsen jag skulle vara fin i klänning. Vilket jag då inte hade några som helt planer på att klä upp mig i.
När övergången från sårskorpor till vanliga ätbara skorpor inträffade minns jag inte men om jag idag skulle se en unge äta av sitt mänskliga plåster har jag full förståelse över detta.
Det är ett övergående fenomen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar