Har sorterat bilder. 731 stycken närmare bestämt. Reseminnen, värdefulla för oss som var där. För andra endast bilder bland andra semesterbilder tagna av hänförda resenärer.
Det är svårt att skildra i bild och ord den faktiska upplevelsen för en icke medresenär men det är svårt att låta bli. Vi är ju så uppfyllda av vår egen personliga upplevelse.
En av dagarnas upplevelser vill jag ändå dela med mig av.
Vi klev ombord på båten som skulle föra oss ut på Atlanten. Det stundade valsafari. Spända och förväntansfulla klämde vi ihop oss för att få säkerhetsinformation i den händelse vi skulle råka i sjönöd. Vi visste att det skulle bli en händelserik strapats eftersom det blåste hårt och vågorna var höga. Det hade bleka turister som klev av båten före oss berättat.
Jag satt bredvid en läkare från Holland och jag förvarnade honom om vad som väntade. En kvinna hade till och med ramlat och slagit sig illa. Jag vet inte om min engelska var otydlig för läkaren blev mycket intresserad eftersom han tolkade det hela som om hon avlidit i fallet. Jag försäkrade att så illa var det inte men han misstrodde mig. När jag upplyste honom om att en som arbetat under många år som begravningsentrepenör kan avgöra huruvida en person är död eller inte blev han något lugnad.
Färden på öppet hav blev precis som vi befarade. Mycket lustfylld för den som älskar höga vågor. För andra blev det ett äventyr tillsammans med spypåsar i blå plast. Över allt kräktes och ulkades det, bortkastade pengar kan man tycka....
När så en stor våg slog in och fällde många av passagerarna till däcket blev det nästan olidligt spännande. Själv stod jag och maken så högt upp på båten vi kunde komma och klamrade oss fast i relingen så hårt vi förmådde. Vinden rev i våra kläder och det salta vattnet piskade oss i ansiktet. Kaptenen ombord såg lugn och behärskad ut. Vi var varken rädda eller illamående. Bara spända på om vi skulle få se några valar under den tre timmar långa färden.
Båten kastades omkring som ett tomt äggskal, Det kräktes ännu värre och en del av resenärerna såg över sina blessyrer de fått i fallet när stora vågen slog in över oss.
Men så efter nästan en och en halv timmas väntan kom de. Valarna. Som ubåtar steg de mot vattenytan och blåste upp en pelare av utandningsluften. Det var magiskt. Tyckte vi alla som inte hade huvudena i blåa påsar av plast.
Att fotografera de mäktiga djuren som även hade bebisar i släptåg var en bedrift. Med ena handen klamrade jag mig fast medan maken stod bakom mig som en skyddsbarriär. Med andra handen siktade jag med zoomobjektivet och lät kameran jobba i snabb takt. Utan att se vad jag egentligen fotade.
Det var nästan overkligt att få se dessa djur i total frihet. Ingen människa som lärt dem uppträda inför publik. De kom upp till ytan för en kort stund, försvann sedan iväg bort i det oändliga havet.
Hänförda och en aning knäsvaga klev vi av båten i hemmahamnen och för besättningen återstod endast att samla ihop ett stort antal spypåsar och spola däcket rent från maginnehåll som hamnat bredvid påsarnas öppning.
För vår egen del stannade lunchen dit vi svalt den och vår resa hade berikats med ett minne för livet.
(För säkerhets skull hade jag valt en inte allt för kostsam men även en lättspydd lunch, i den händelse den skulle bli returnerad.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar