Regn på fönsterrutan och dåligt samvete

Ibland är vissa dagar grå. En osynligt men tung filt omsluter hela kroppen och fötterna går knappt att lyfta från marken.

Regnet som slår hårt mot fönsterrutan och skymmer sikten ut med sina nedåtsträvande droppar gör rutan alldeles randigt. Det är tid för melankoli.

Men varför blir då vissa dagar blytunga och askgrå? När livet normalt är så fyllt med glädje och hoppfullhet.

Antagligen heter det dåligt samvete. Det samvete vi dagligen släpar runt på som en kvarnsten. Aldrig blir fria från det så länge vi lever och andas.

Vi pratade om det dåliga samvetet idag, maken och jag. Funderade på hur vi skulle bli av med det.
Så kom vi på en lösning. Genom att hjälpas åt att fördela upp det dåliga samvetet. Eller framför allt erkänna och prata om att vi ständigt blir påminda om att det finns saker som borde göras men inte blir av.

Sätta oss ner och fråga varandra: Hur ser ditt samvete ut idag? Markera upp en skala: Mycket dåligt, mindre dåligt eller inte alls dåligt. Det sista påståendet vore förstås det mest attraktiva.

Vi är i olika samvetsfaser under livet. Maken sa att han ständigt hade dåligt samvete för allt han försakade när han jobbade som intensivast i lantbruket. Nu tycker han att han hinner med det mesta av det han vill göra och att det sker i ett lagom tempo. Pensionärstempot.

Själv kan jag få dåligt samvete för att jag aldrig kan få till den där matbrödsdegen jag pratat om i flera dagar. Bagatell anser maken och åker till affären och köper en limpa.

Men det största dåliga samvetet jag dras med är att jag en gång i tiden tillät mig att arbeta så hårt att jag blev sjuk. Det förföljer mig varje dag. Samvetet mot min familj som fick hela sin tillvaro omkullkastad.

Och så flyger de där små dåliga och grå samvetstussarna omkring. Gör sig ständigt påminda. Det går inte att schasa iväg dem utan de kletar sig fast med sitt osynligt klister.

Jag borde, jag måste, jag skulle ha gjort för länge sedan. Rubriker har de också de där rackarna.

Nu har vi i alla fall beslutat oss, maken och jag, att någon gång då och då lätta på våra samveten för varandra. Dela upp dem mellan oss i rättvisa högar och sedan jobba oss igenom dessa högar och inte låta dem bli allt för omfångsrika.