Skrivbiträdet och jag

Idag är jag inte ensam vid mitt skrivbord. Ett skrivbiträde har brett ut sig bredvid min dator, kamera, iPad, mobiltelefon och alla pappershögar.
Biträdet drar all uppmärksamhet till sig vilket medför att mitt eget arbete kommer i skymundan. Det är så mycket vi behöver tala om, skrivbiträdet och jag.

När våra barn var små kunde jag inte skjuta upp vissa åtaganden. De var tvungna att göras vare sig jag ville eller inte. Ett måste för att få vardagen att fungera.

"Vänta lite, jag ska bara...."

Idag kan jag ägna mig helt och hållet åt de små människorna som kommer lite då och då. Det jag inte gör idag kan jag göra i morgon. Det är en mormor/farmors privilegium. Njuta och fånga upp dagen tillsammans med barnbarnen. Som om tiden stannar för en stund.

Jag tänker ofta med tacksamhet på att jag har möjligheten att få vara till hands när det behövs. Eller när jag bara vill umgås med dessa små barn. Att jag kan få göra det innan jag bli gammal och orken tryter.

Förra hösten var barnbarnet, som idag sitter bredvid mig och målar och ideligen låter munnen gå för att lära mig allt om dinosaurier, hos oss för att äta kräftor. Bara för att konstatera att hon nog gillade krabba bättre.

Så blev det följaktligen dags för krabbfest. En helt vanlig tisdag. Tillsammans var vi och köpte detta färdigkokta djur. Maken förfasade sig när vi kom hem och packade upp den och vägrade att alls befatta sig med det han ansåg inte ens var ätligt som människoföda.

Flickebarnet tog en tugga, kommenterade att det var gott men att hon var väldigt mätt. Påföljden av detta blev att jag ensam fick smälla i mig en jättestor krabba.

Hade jag gjort samma manöver när våra egna barn varit små? Antagligen. Prövar man inget får man inget veta.

Mycket har de här små barnen framför sig att lära. Allt som är ljust men även det som är mörkt.

Det som oroa mig mest är att världen inte är så god som den borde vara. Hur kommer den att se ut när barnen är vuxna? Finns det någon värld kvar till dem?