Kärlek och bröllopsdag

Såg igår ett program på tv. Det handlade om en dam som mist sin man genom döden. Hennes sorg och den enorma saknaden. Hennes tro gav henne ändå en sorts styrka. Både den kristna tron men även tron på att hennes make sedan många år tillbaka en dag skulle stå där och ta mot henne då hon själv klev in i döden.

Det blir påtagligt en helg som denna. På kyrkogårdarna fladdrar ljusen och många av oss som mist en anhörig eller kär vän tänker efter lite extra. På livet och på döden.

Varje bröllopsdag klädde sig den gamla damen i sin bröllopsklänning. Kammade sig noga och satte dit slöjan och sedan en liten brudkrona. Så gjorde hon även nu fast maken var borta. Gick till hans grav klädd som brud och stod där och tänkta antagligen på den dag då de lovade varandra evig kärlek.

Lite makabert, blandat med sorgsenhet och lite fniss, tyckte jag ändå att det såg ut där hon stod på kyrkogården och vinden svepte det vita tyget i klänningen fram och tillbaka.
Aningen försiktigt, men ändå med en känsla av vanvördighet, sa jag till min egen make som satt bredvid mig i soffan, att hon såg ut som ett vitt spöke där hon stod. Att de som körde förbi på vägen i bil antagligen trodde att de såg i syne. En vitklädd gestalt på en kyrkogård. Det ger onekligen vissa associationer till andevärlden.

Det är svårt att föreställa sig hur det kan bli när en livskamrat sedan många år plötsligt inte längre finns mer. Hur vardagen kommer att se ut för den som blir ensam. Allt det där invanda och självklara.
Våra roller som vi fördelar mellan oss.

Törs inte tänka tanken fullt ut även om maken och jag talar med varandra om det då och då.

Ibland kan jag känna den där rädslan som fortplantar sig genom magen och upp till huvudet. När maken blev sjuk och det var allvar. Ambulansen som körde så fort att jag inte ens trodde att det var möjligt genom mörkret. Förpassad till passagerarsätet medan trygga händer pysslade om maken i ambulansens vårdutrymme. Rädslan att krocka med en framrusande älg. Adjöss och goodbye med oss alla....

Snart firar vi 36-årig bröllopsdag. Något värt att fira. Vi vet ju  inte om vi får fira även 37-årig bröllopsdag. Även om planerna finns.

Men jag förstår att jag är väldigt gammal och står med ena foten i graven. Det fick jag klart för mig när jag hämtade barnbarnet på dagis. En liten pojke kom fram till mig och med stora ögon undrade han hur det faktiskt var möjligt att vara så gammal som jag.

Med tydlig klarhet hörde jag hur dagisfröken en bit längre bort skrattade...