Det där med hästar har jag aldrig riktigt förstått mig på. Tjusningen i att slänga upp sig på dess rygg förstår jag ännu mindre. Tycker det verkar rent livsfarligt.
Våra döttrar har haft hästar i olika modeller och storlekar. Jag har stått på behörigt avstånd och vridit mina händer när flickorna gett sig av i sadeln. Då det av olika anledningar blivit dags att göra sig av med kusen har tårarna trillat nedför kinderna och jag har tröstat samtidigt som jag inombords bara känt en enorm lättnad. Sådan hemsk mamma är jag!
Så fick jag för någon vecka sedan ett oförklarligt infall. Jag ville pröva på det så många med lyriska stämmor talar så varmt om. Innan ångern slog till ringde jag och bokade en timmas ridtur på islandshäst.
Men, var jag noga med att poängtera, den skulle vara snäll, gå långsamt och helst befinna sig i ett halvdött tillstånd.
Jag blev lovad stallets snällaste häst. Med det kände jag mig trygg. Ända tills idag, då det var dags att kliva ombord, fatta tyglarna och tölta iväg.
För sent insåg jag att jag och ingen annan skulle borsta hästens kropp. På alla håll och kanter. Plus skrapa smuts ur hovarna. En sorts hästpedikyr kan jag kanske kalla det för.
En häst står inte stilla. Den rör på sig och jag fick improvisera en aning. Eller rättare sagt, jag haffade en nioårig flicka som fick göra jobbet. Själv stod jag utanför hästboxen och gav tydliga instruktioner.
Jag hörde tydligt och klart hur min blivande sonhustru fnissade borta från sitt hörn. Hon tyckte uppenbarligen att det var roligt att borsta på en häst.
Det blev dags för avfärd. Jag såg misstroget på hållaren som dinglade på hästens sida där jag skulle sätta ena foten och sedan svinga mig upp i sadeln. Hjälpmedel i form av en liten pall plockades raskt fram och se där, sadeln passade min rumpa perfekt.
Jag höll mig hårt fast i tyglarna och det blå ridspöt. Äventyret kunde börja.
Hästen knallade iväg med sin ryttarinna. Det gick sakta men säkert. Flera gånger somnade hästen och jag förundrades över hur det ens är möjligt att sova och samtidigt hålla sig i rörelse. Tydligen kan hästar det. Då och då väckte jag den genom att killa den på magen med ridspöt. Den blev så pass pigg mellan tupplurarna att den genast började tölta.
Efter hand slappnade jag av och blev mer engagerad i ritten än själva hästen jag satt på. En timmas härlig ridtur i skog och mark där vi kunde se mängder av hjortar som fridfullt gick och betade.
Om hästen skulle trampa i ett jordgetingbo skulle det bli fart på den lovade vår reseledare som höll täten. Hon såg att jag stelnade till och garanterade att så här års har getingarna hamnat i dvala. Koma var min förhoppning.
I kväll känner jag mig nöjd och mycket stolt över mig själv. Inga blessyrer av något slag, hästlukten har hamnat i golvbrunnen tillsammans med varmt duschvatten och jag har avgivit ett löfte till mig själv men även till andra i min familj som känner sig hugade på friluftsliv att det ska blir fler ridturer framöver.
Snart till och med!
Du är modig du!
SvaraRadera