Döden och ett slukhål

"Sätt på tv:n och se damen som talar med de döda" löd textmeddelandet jag fick igår på min mobiltelefon.
"Du kan komma och titta på mig, jag har också talat med de döda" svarade jag.

Döden skrämmer. Även mig fast jag arbetat nära de döda i nästan tjugo års tid. Jag är inte rädd för att dö men jag är rädd för att lämna allt och alla som finns omkring mig. Inte få uppleva barnbarnens uppväxt med allt vad det innebär. Se årstidernas växlingar och förändringarna i tiden.

Vi talar sällan om döden. Gör vi det så säger vi "om jag dör" inte "när jag dör." För dör det gör vi alla även om vi kämpar och stretar emot. Vårt fyraåriga barnbarn, hon blir ledsen när vi dementerar att vi lever när hon är 80 år. Försöker förklara att skulle vi leva då så skulle vi vara till stort besvär för vår omgivning. Hon köper dock inte den förklaringen.

Men varför ska vi då tala med de döda? För min del tycker jag det är bättre att tala med varandra när vi lever. Det känns mer trevligt på något sätt. Och bekvämare även om samtal ibland kan vara obekväma.

Går det verkligen att tala med de döda och få svar? Känner mig osäker på den punkten. Men inte så pass osäker att jag inte själv talat med det skal som en gång varit en människa. I min yrkesroll har jag stått på bårhuset och småpratat med den jag gjort fin inför sista resan. Talat om livet han eller hon levt även om jag inte varit delaktig i dennes liv. Det har ändå känts trösterikt på något oförklarligt sätt. Kanske har jag hållit min egen död på avstånd genom dessa samtal. Motat undan insikten att en dag är det jag som blir omstoppad under ett vitt täcke.

Det har även handlat om respekt. Att den döde inte ska bli behandlad som ett avskräde bara för att personen har dött. Vem vet, kanske personen i fråga stått med sin ande bredvid oss, mig och sitt skal, och haft synpunkter på mitt arbete och omhändertagande. Jag har alltid tagit det säkra före det osäkra och gjort så gott jag kunnat, så som jag själv vill bli behandlad den dag jag är död och ska till att bli begravd.

Läste i morse att i Linköping har ett slukhål slukat en hel lyktstolpe. Märkligt. Men allt som verkar märkligt har sin förklaring. Även det som vi tycker är onaturligt eller ska jag kanske säga övernaturligt.
Slukhålets förklaring lär ligga i ett avloppsrör som kapsejsat. Ganska naturligt enligt min mening. Synd på lyktstolpen bara för nu lär det väl bli mörkt där ett tag framöver och vem vet vad som döljer sig i mörkret......