I går kom dottern på besök. Åkte direkt hit från jobbet. Fullmatad med kakor, bullar och tårta efter begravningens minnesstund. Måste vara en av fördelarna med att vara präst. Minnesstundernas smörgåstårtor och kaffebröd.
Det var trevligt att få rå om vårt stora barn. Det sker inte allt för ofta nu när våra barn har egna familjer.
När familjerna gör visit läggs all fokus på barnbarnen.
Nu längtade dottern efter att själv bli ompysslad av mamma och pappa. Men framför allt längtade hon efter att få sova. Det blir skralt av den varan med småbarn. Varken hon eller hennes make har sovit en enda hel natt på över fyra år. Kanske var det dags för en mer rejäl och sammanhängande natts sömn eftersom hon sov i tio timmar. Vaknade och fick frukosten serverad. Det kändes lite som förr i tiden. När hon och hennes syskon bodde hemma.
Efter frukost selade dottern sin ledarhund och promenerade hemåt. Jag blev utsedd att frakta hem hennes prästkläder och den stora ryggsäcken i min bil. En fin snögubbe mötte mig när jag kom fram. Småtvillingarna och deras storasyster hade under handledning av barnafadern jobbat för att färdigställa den vita skapelsen medan de väntade på husets mamma. Den såg glad ut och hade mycket spretig frisyr.
Tänkte på Regina Lund när jag begav mig mot dotterns hus. Att Regina nu har en bra relation till sin pappa. Visserligen är han död och begraven, men ändå. Tänk vad skönt att det går att försonas. Även efter döden. Känns bara som om det är lite svårt att föra en naturlig konversation med en död människa.
Regina hjälper människor att få kontakt med alla de som befinner sig på andra sidan. Det har skapat bestörtning och från vissa håll ilska. Men Regina, som alltid ägt den mediala förmågan tar det lugnt och smalt. Tycker att fler borde bearbeta sina förmågor till andliga samtal eftersom alla besitter den gåvan. Vi vet inte bara om det.
Hon har också överlevnadsknep Regina. Gå under vatten till exempel. Hålla andan så länge det går. När lungorna åter fylls med luft har vi nått fram till det första steget mot välmående.
Det där med att hålla andan länge kan ha sina nackdelar. Framkalla yrsel och svimningsanfall. Fick jag lära mig på högstadiet. Om någon lektion inte lockade skulle man sitta ner med huvudet mellan knäna. Hålla andan tills man fick en nära döden upplevelse. Då gällde det att snabbt resa sig och sedan svimmade man. Således slapp man lektionen och fick istället ligga på skolsysterns brits och vila upp sig.
Vi satt inlåsta i skoltoaletternas bås. Följde svimningsreceptet och hoppades på det bästa. Några hade förmågan att tuppa av och släpades ut av en ilsken vaktmästare som var tvungen att forcera den låsta dörren.
Dock klarade jag aldrig av att svimma fullt ut. Gjorde tappra fruktlösa försök men fick snopet masa mig in i klassrummet. Om än något försenad och en smula lufthungrande.
Att fånga upp någon person på gatan och ge en kram är ett annat överlevnadsknep Regina Lund lär ut. Alla vill kramas garanterar hon. Vilket jag inte är helt övertygad om. Vågar inte heller försöka. Jag fortsätter nog att krama de som vill kramas med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar