Transportör och Davide Martello

Har ägnat förmiddagen åt att vara en sorts transportör. Började redan klockan sju med att köra in stortvillingarna till dagis. Där blev spänningen hög då hela kvarteret lades i totalt mörker precis när vi klivit in genom dörren. Jag fick lysa på barnen med min smarta telefon för att se vilka kläder de skulle klä av sig medan personalen letade fram ficklampor. Oroliga föräldrar stod på gatan med sina telningar och tog sig inte in genom den larmade dörren. Samhället är uppbyggt kring det elektriska och när det strejkar fungerar inget.

Nästa resa in till staden blev en form av sjuktransport med samåkning. Mamma till ögon för efterkontroll av starroperationen och sedan direkt till sjukhuset för att hämta hem maken. Visserligen är han inte helt kurant men helgen stundar och då vill personalen bli av med de som är minst sjuka av alla sjuklingar på salen.

Nu när ordningen är till viss del återställd ska vi väl få sova natten igenom. Jag i tryggheten om att maken snarkar bredvid mig. Maken i glädjen över att vara hemma hos mig i vår lilla stuga och slipper nattpersonalens spring och rumskompisarnas rumsterande. Det blir nog en bra helg detta om vi bara håller koll på febern och tar medicinen ordentligt har vi blivit lovade av sakkunnig personal.

Det har sprängts en bil i Norrköping. Knallen hördes vida omkring och skrämde både folk och fä. Vid  en närmare efterforskning av dagspressen visade det sig att bomben ramlade av bilens underrede och den egentliga effekten uteblev. Small gjorde det likt förbannat och skapar aggressioner och förskräckelse bland stadens innevånare. Även vi som bor utanför centralorten känner olust över det inträffade.

Kanske Davide Martello skulle försöka ta sig hit med sin portabla flygel och spela för oss. Han kan få den mest upproriska skara att lägga undan tårgas och stenar med sin musik. Rädd är han inte heller utan sätter sig i godan ro och plockar med tangenterna mitt i våldsamheterna oavsett om det är ett inbördeskrig eller oroliga demonstrationer. Högerextrema huliganer och deras motdemonstranter lugnar ner sig så länge tonerna från Bach och Lennons Imagine ljuder. Inte vet jag om de krigande tar varandra i hand i en ömsesidig men oliktänkande försoning när Davide släpar sin flygel mot nästa mål. Det går i alla fall att hoppas på ett evigt vapenstillestånd.

Alla vill krama gatumusikanten när flygeln tystnad. Oavsett om det är bråkstakar eller mer fredligt sinnade personer. Vid varje kram deklamerar Davide hur viktigt det är att alla hjälps åt och lever harmoni med varandra.

Det skulle finnas fler som Davide Martello. Världen skulle bli lite mildare då.