När jag sitter i min skrivarbod brukar jag nästan alltid ha sällskap av maken. Han sitter vid sitt skrivbord och pysslar med sina aktier, bokföring eller studerar Dagens Industri medan jag skriver på det jag vill skriva om.
Idag har jag dock sällskap av en annan herre. En liten en som sitter vid farfars skrivbord och ritar röda surgubbar och glada tanter. Runda huvuden som har armar och ben. Ingen kropp, det går bra det också. Snoret rinner och hostan skallrar så det blev endast dagis för stortvillingens tvillingsyster så gossen får nöja sig med sin farmor.
Igår åt vi päronoperatårta med alla barn och barnbarn. Allt för att fira makens födelsedag. Trångt, trevligt och festligt som alltid när vi är samlade allihop.
När alla åkt hem till sitt och lugnet lägrade sig över vår lilla stuga fick den trevliga dagen med trevligt kalas en minst sagt äventyrlig avslutning.
Vilket resulterade i att jag ensam fick äta min frukost i morse. Maken stannade kvar på stadens sjukhus uppkopplad till dropp och omsvärmad av söta sjuksköterskor.
Idag fick jag dock det lugnande beskedet av syster Jesper som hade vänligheten att ringa en orolig hustru, att det antagligen blir hemresa i morgon om alla blodprover ger positiva svar och det ser vi fram emot.
Vi känner oss tilltufsade och bristen av sömn skaver i ögonen.
Det är ovant att somna och vakna mol allena. Jag räknade ut att vi vaknat bredvid varandra 13 505 gånger och således somnat bredvid varandra lika många gånger. Stämmer inte riktigt till punkt och pricka eftersom jag får lägga till skottåren och dra ifrån de gånger jag vistats på BB. Men ändå. Då är det förståeligt att det känns ganska så ensamt utan sin andra halva.
Jag bredde ut makens stickade tröja på hans plats i vår säng. Barnsligt kan tyckas men det kändes tryggt på något vis. Är jag lite ledsen kan jag kosta på mig den där barnsliga delen av mig själv.
Livet är flyktigt. Det finns de som äter frukost tillsammans precis som vanligt och när kvällen kommer är hela livet sönderslaget i spillror som tar långt tid att lappa ihop till en något så när fungerande vardag igen.
Jag är tacksam över att det inte är jag som står mitt bland de där spillrorna.
Makens sjukdomstillstånd är inget som inte kan ordnas till med rätt tillblandad dropp. Om än väldigt tråkigt tillstånd vill jag poängtera.
Nu är det dags att tillreda lite mat åt mitt lilla sällskap och mig. När han är återlämnad till föräldrahemmet ska jag åka in till maken och underhålla honom en stund. Jag tror mig veta att han längtar väldigt mycket efter mig. Det såg jag på hans ögon när jag åkte från honom i natt. De var en aning sorgsna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar