Sigge och blindhunden

Att inte vädret kan bestämma sig nån gång. Snö, regnblandad snö och regn. Däremellan solsken. I rabatterna stretar sig vårlökarna upp och det är väl ingen som riktigt vet om det blir några påskliljor, tulpaner och krokus när det är så dags. Det ser tragiskt och malplacerat ut när de gröna bladen sticker upp genom snön. Vi får hoppas på det bästa helt enkelt. Kan inget göra åt saken som min make säger när jag morrar över sådant som är obegripligt eller upprörande.

För att vardagslyxa en smula stämde vår dotter och jag möte utanför vårt lokala hembageri. Hon hade bytt ut pastorsexpeditionen mot sitt hemmakontor och eftersom småtvillingarna och deras storasyster var på dagis kunde hon unna sig en fika utanför hemmets väggar innan det var dags för henne att hämta hem sina döttrar.
Jag stod i snögloppet och väntade.  Såg långt borta på vägen hur hon närmade sig mig och det bröddoftande kaféet. Vid hennes sida gick Sigge. Alltid vid hennes sida. När de närmade oss vek hunden undan med blicken. Tittade åt ett annat håll och ignorerade mig. På ytan bara. Inom honom spratt det av glädje. Att få komma fram och hälsa på husets mormor. Buffa på mig och bita tag om handleden i en hundhälsning. Men nu jobbade han.
"Ledarhund i arbete, var vänlig stör mig inte."

Jag fascineras över de där hundarna. Hur de koncentrerar sig på sin uppgift att leda sin förare på ett tryggt och säkert sätt. Tålmodig är han också, Sigge. Ligger tyst och stilla på sin plats när det krävs av matte. Inväntar kommandon och bidrar till att vardagen blir oberoende av andra för hon som inte ser så bra.

Nästa projekt för Sigge är att lära sig vägen till ortens simhall. Memorera in övergångsställen, stolpar och gatukorsningar. Hitta rätt och inte irra bort sig och matte så de hamnar på återvinningsstationen eller i värsta fall i pappersbruket. Men då känner de nog på lukten att de gått fel. Sulfit luktar skit och inte klor.

Människor förundras över ekipaget och jag med dem. Speciellt förundras jag när den synskadade frågar efter vägen och personen som fått frågan böjer sig ner och förklarar vägen för hunden istället för den som håller i selen. Eller kallar ledarhunden för blindhund. Då kan man undra vem som leder vem egentligen, den blinda personen eller den blinda hunden.

På kaféet låg Sigge och såg tragisk ut. Suckade och önskade sig säkert en semla. Eller en macka med leverpastej. Vi smuttade på vårt varma te och såg hur snöflingorna, tunga och blöta, landade på trottoaren utanför fönstret. En helt vanlig måndagseftermiddag i Skärblacka.