Jag har kommit upp i den åldern att jag anser att lugnet som råder omkring mig är tilltalande. Skillnad var det förr, när jag var ung. Då ville jag att tillvaron skulle fyllas med spänning. Så som det hör ungdomen till. Nu vill jag mest sitta i min vrå utan allt för stora ambitioner om förändringar och revolutionerande händelser.
Läste i tidningen i går om familjen i Motala som i kvällens mörker fick en landning i sin trädgård av någon sorts främmande farkost. Ett UFO var den första skrämmande tanken. Den blinkade i rött och grönt. Mest grönt. Ingen vågade närma sig den utomjordiska manicken. Istället tillkallades polis. Vad är mer lämpligt än att de som är samhällets tjänare rycker ut när skärrade medborgare kallar.
Försiktigt närmade sig insatsstyrkan bara för att konstatera att det rörde sig om en drönare, utrustad med kamera. Den finns nu på hittegodsavdelning på polisstationen i Motala. Värre än så var det inte och alla kunde andas ut.
För ungefär tjugofem år sedan körde jag taxi och var på hemväg mitt i natten. Vi bodde då på vår gård ute på Vikbolandet, ödsligt beläget bland bergknallar och skog. Vägen lystes upp endast av bilens lyktor och jag färdades på den smala grusvägen i sakta fart.
Plötsligt uppträdde ett mycket starkt ljus på himlen rakt ovanför mig och min taxibil. Jag stannade och klev ur. Ett märkligt föremål svävade ovanför mitt huvud. Ljudlöst hovrande på ett och samma ställe.
Nerverna började göra sig påminda och jag blev villrådig. Stirrade upp på himlen och farkosten stirrade tillbaka på mig med sina strålkastare.
Eftersom jag och det jag förmodade var utomjordingar befann oss endast ett par hundra meter från vårt hus bröt jag mot reglerna och använde mig av taxibilens mobiltelefon, som endast fick användas i nödfall enligt min chef, och ringde hem och väckte min man.
-Gå ut på trappan och titta bort mot Lyngsjöhagen, skrek jag upphetsat. Du måste se att det svävar ett UFO där!
Maken som är skeptiskt inställd till allt han inte fått sig vetenskapligt bevisat löd dock och konstaterade att han inget såg.
På mindre än en halv minut steg det flygande tefatet högre upp mot himlavalvet. Fortfarande helt ljudlöst och försvann bort mot Norrköpingshållet. Jag glodde efter det tills det bara blev till en liten prick högt där uppe bland stjärnorna. Vinkade lamt och skickade med en jordisk hälsning ut till rymden.
På morgonen ringde jag Kungsängens flygplats. Frågade om de visste om det varit någon luftaktivitet över Olofstorp under natten. Vilket de förnekade. Varken från privat eller militärt håll.
Ingen i familjen trodde riktigt på mig och min nattliga upplevelse. På den tiden hade kameror i mobiltelefonen inte ännu uppfunnits. Tråkigt. För i så fall hade jag kunnat tagit en häftig selfie med ett UFO i bakgrunden.
Eller om det kanske var ett rysk drönare som tagit sig en sväng över Östersjön. Hur som helst hade det varit en bra bild att lägga ut på Facebook.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar