Har kommit till mitten av veckan. Onsdag, lillördag. Kom på att jag faktiskt inte kört på några barnbarn åt något håll på flera dagar nu. Känns lite ovant måste jag tillstå eftersom det nu mer hör till en av mina huvudsakliga sysslor.
Däremot har jag fått förtroendet att köra runt på dotterns kaftan. Visserligen bara in till Norrköping för en uppfriskande tvätt i stadens tvättinrättning för kläder. Eller outfit som klädesplagg kallas så modernt nu för tiden.
Idag var det dags att hämta den prästerliga utstyrseln enligt den rosa lappen jag fick när den lämnades in. Tänkte att det är bäst att göra som det står på lappen eftersom jag hyser stor respekt för damen som tar hand om andras smutsiga byk.
Anledningen till denna respekt uppkom då jag skickade maken till henne med en smutsig matta som legat ute i vårt förråd under en längre tid. Snyggt hoprullad stuvade han in den i sin bil och for mot staden.
Jag gladde mig åt att få en ren och fin matta eftersom det skulle bli en storhelg av något slag och jag ville göra lite extra fint här hemma.
Det dröjde inte länga innan både maken och mattan kom hem i retur. Damen vägrade att ta mot mattan eftersom den var smutsig.
Både maken och jag kände att vi var naiva som trodde att en tvättinrättning var ämnat för just persedlar som är i behov av tvätt.
Maken berättade lite skamset för mig att precis vid mattöverlämningen ramlade det ut råttbajs och hamnade på disken mellan honom och tvätterskan. Varpå hon gav upp ett ramaskri och motade ut maken och den av råttor besudlade mattan.
Nu stod jag alltså framför den omuntra tvättdamen för att hämta dotterns kaftan.
Hon knäppte på strömbrytaren och klädställningen rasslade igång med nytvättade kläder prydligt inplastade och upphängde på ståltrådsgalgar.
Varv efter varv gick ställningen runt utan att kaftanen blev synlig. Tvätterskan studerade då och då siffrorna på den rosa lappen medan en bekymmersrynka började visa sig i pannan, strax ovanför ögonbrynen.
Även jag kände en oro i magtrakten. Kaftaner kastar man inte omkring med hur som helst. Dessa plagg ska behandlas med respekt blev min spontana tanke.
Diskret knäppte jag händerna och stirrade upp mot det vitmålade taket där ångan från strykjärnen låg som en slöja. Bad en bön om att kaftanen skulle dyka upp och om det i den, Gud förbjude, händelse att någon annan fått en kaftan istället för en svart helt vanlig och ordinär kappa så måtte det åtminstone vara en kristen som nu stövlar omkring i den och känner sig fin.
Tvätterskan spände ögonen i mig och jag kände hur jag krympte en smula.
-Hur ser den där koftan egentligen ut och vad har den för färg? frågade hon med den barskhet i rösten som en människa i trängt läge besitter.
-Det är ingen kofta, det är en svart kaftan. Som en lång kappa ungefär, svarade jag. En sån som präster klär sig i vid begravningar, la jag till för säkerhets skull.
Plötsligt som genom ett under trädde dotterns kaftan fram på den snurrande ställningen. Tvätterskan krökte överläppen i ett försök att le och ur hennes ögon kunde jag utläsa:
Det ser du, på det här tvätteriet håller vi ordning på kundernas kläder!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar