Vi har följt en serie på tv-apparaten som heter Familjer på äventyr. Vi kom att titta på programmet mest av en slump och fastnade i familjernas leverne i främmande länder.
Några var på väg hem medan andra ämnade att stanna för att bygga upp nya och annorlunda liv.
Själva har vi nöjt oss med att ta barnen med oss och byta landskap. Bara det en känslomässigt dramatisk flytt. Att sälja alla pinaler för att börja om i ett land där språket, kulturen och levnadssättet skiljer sig markant från det liv jag lever här och nu känns skrämmande. Så skrämmande att inte ens tanken lockar till flytt i fantasin.
Kanske beror det på min snart höga ålder eller att jag är en mycket hemkär människa. Jag kan till och med längta hem fast jag är hemma. Ett oförklarligt tillstånd av hemlängtan.
Möjligtvis kunde jag flytta om hela familjen med barn, barnbarn och hundar följde med. Även det en absurd tanke som jag släpper omedelbart.
Hos en av tv-familjerna skulle det bli kräftkalas. Fast kalas på krabba. Det var ett stort bestyr innan krabborna fångats in. Pappan lade sig på mage i ett träsk och grävde sig ner så lång hans arm var och upp ur dyn drog han fram de tvärgående djuren. Vatten direkt ur havet i en stor kastrull och allt fick puttra över öppen eld. När krabborna fått den rätta färgen var det bara att glufsa i sig. På svenska manér så som skaldjur skall ätas.
Hela projektet från början till slut såg i mina ögon mycket ansträngande ut och jag tror att jag skulle ha avstått från en sådan krabbskiva.
De andra familjerna var lika vidlyftiga om inte värre. Jag drabbades av en trötthet i vår egen soffa med den blå filten dragen över benen. Den där ombytligheten från allt invant verkar så smärtsamt jobbigt.
Ändå beundrar jag deras mod. Att de vågar ge sig iväg. Utan att i förväg veta vad som väntar.
Det har varit flera plusgrader idag och vår iskana till väg håller sakta men säkert på att smälta. Det känns så nära nu. Till våren. I köket hänger fortfarande en tavla med glada tomtar på väg någonstans. Varje morgon tänker jag att tavlan måste bort men jag glömmer det lika fort som jag tänkt det. Jag är osäker på om maken ens lagt märke till de rödluvade. Annars kunde lika gärna han plocka bort den.
Vid stenpartiet med perenna växter ligger snön kvar mot stenkanten. Där växer våra smultron om somrarna. Barnbarnen söker sig dit trots att de har egna smultron i trädgårdarna hemma. Kanske är våra smultron godare för att de just är våra smultron. Inte vet jag.
När blomningen är över i sommar och karten mognat ska jag plocka fem stycken fina strån. Trä dem fulla med söta smultron och ge till barnen. Var och en ska få sitt eget strå, stortvillingarna, småtvillingarna och deras storasyster.
Jag har inga planer på att flytta till främmande land. Aldrig någonsin. Inte ens om ett tv-team erbjöd sig att följa med och ett stort arvode väntade mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar