Summa sidvisningar

tisdag 17 februari 2015

Krisinformation och en gumma med hatt



Har idag varit till grannkommunen och talat om ledningsplanen för allvarliga samhällsstörningar, extraordinär händelse samt höjd beredskap.
Det kan handla om laviner, terrordåd i samhället eller el -och vattenavbrott.
Några laviner lär inte utlösas i Finspång med omnejd, möjligtvis i Yxbacken som dock inte är beläget i Finspång utan i Norrköpings kommun.
Däremot finns det risk för terrordåd, inte för att Finspångarna är våldsbenägna. Tvärt om vad jag fått reda på genom hörsägen utan för att det finns tydliga risker av terror lite varstans i vår värld. Därför ingår terror som en punkt i krisinformationen. Inget annat!

Maken och jag har ständigt hög beredskap. Vilket våra barn är väl medvetna om. Nästan varje dag får vi göra utryckning av vitt skilda slag. De mest akuta inslagen heter barnbarn.

Dagens beredskap innehöll en blandad kompott. Högst på prioriteringslistan var besiktningen av sonens bil och lotten föll på mig. Det är alltid en aningen nervöst att rulla in i besiktningshallen. Känslan att ha gjort något otillåtet, inte i bilen utan med bilen i form av skadegörelse av något slag drabbar mig jämte mina tillfälliga och okända besiktningskamrater. Som om det är den som framför motorfordonet som genom bilen genomgår den faktiska besiktningen.

Vi var tre nervösa som satt uppradade på var sin stol. Min besiktningsman var en kvinna. Hon såg sträng ut. Ännu strängare blev hon när jag upplyste henne samtidigt som jag steg ur bilen om att dörrhandtaget på utsidan av vänster bakdörr var trasigt.
I ren nervositet tog jag ur bilnyckeln och stoppade den i fickan. Hela besiktningen kunde inte ha börjat sämre. Hon spände ögonen i mig och höll fram sin ena öppna hand. Den andra kanske var hårt knuten i fickan, jag vågade inte se efter utan lade försiktigt nyckeln i hennes hand. Hon slöt den och för ett ögonblick tänkte jag att jag aldrig mer får nyckeln tillbaka.

Bredvid mig på stolsraden satt en man i stickad tröja. Han hade följt den textade affischens råd om att ta sig en kopp kaffe medan han väntade. Varsågod helt gratis dessutom.
På nästa stol satt en liten gumma med hatt. Hon såg orolig ut, log mot mig och berättade att hennes bil var jättegammal och vanligtvis körde hennes barnbarn karetan för besiktning.
Vi språkades vid, mannen böjde sig framåt så vi kunde tala bakom hans rygg. Han suckade och hoppades att bilen var hel. Det var hans dotters och han hade ingen lust att vara bilreparatör.
Gumman och jag nickade. Hennes hatt svajade en aning.

Avgassystemet var totalt genomrosigt och måste bytas. Mannen bleknade och svor. Gumman lutade sig mot honom och sa uppmuntrande att nu får han punga ut med många tusenlappar på dotterns bil. Han svarade med att blänga på gumman och hennes hatt.

Den lilla röda bilen gick igenom besiktningen utan några som helst krämpor och fel. Gumman sken upp och på ostadiga ben reste hon sig och linkade mot betalningspulpeten. Hon använde nästan aldrig bilen, kanske var det därför den var så hel och fin.
När hon betalt sina 450 kronor hängde hon sin handväska över armen, rättade till hatten och ställde sig framför mig.
"High-five!" sa hon glatt och vi smashade handflatorna mot varandra precis som två proffsiga basebollspelare.

Själv fick jag åka hem i sonens bil med ett utslitet bromsbelägg på höger sida, någon sorts upphängningsanordning i framvagnen som släppt samt ett bländande dimljus.

Besiktningskvinnan skrattade, inte åt mig utan mot mig. Önskade mig en fin dag och att jag var välkommen tillbaka. Om en månad, inte senare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar