Som mamma till en synskadad dotter har jag ofta fått svara på knepiga frågor. Inte så ofta nu som när hon var mindre.
Om det vore möjligt med en operation för att få synen tillbaka har nog varit den största frågan samt anledningen till att hon inte kan se.
Den första frågan har jag alltid kunnat svara nej på med stor säkerhet. Den andra frågan fick vi själva svaret på när hon som liten lades in på Linköpings Universitetssjukhus för utredning omkring hennes synskada. Hon har en ovanlig ögonsjukdom som vi föräldrar är bärare av. Men sannolikheten att två med dessa anlag ska träffas och få ett synskadat barn är ytterst liten eftersom det finns få anlagsbärare i vårt land. Vi hade turen, maken och jag. Turen att just vi två träffades för annars hade vår dotter aldrig funnits.
Vi har aldrig gjort någon större affär av synhandikappet utan varit hennes ögon när hon bett om det. Tidigt beslutade vi oss för att hon inte skulle ha någon assistent i skolan och hon har klarat sig bra genom skolåren. Däremot fanns det en resurslärare som hade huvudansvaret över hennes skolgång och det fungerade alldeles utmärkt. Tufft har det visserligen varit för oss alla, inte minst för henne själv men jag tror ändå att vi den gången tog ett korrekt beslut. Hon fick tidigt lära sig att bli självständig.
I går kväll såg jag en dokumentärfilm om en ögonoperation som gav möjlighet för den som hade en synskada att genom de nyopererade ögonen bekanta sig med sin omgivning.
Det var en jobbig procedur under skalpellen vilket startade med en utdragen framtand och en bit hud från kinden.
Tanden omformades och blev utrustad med en optisk lins som sedan placerades in i kinden för att omslutas av vävnad och blodkärl. I tre månader låg den inbäddad där innan den plockades ut och sattes in i ögat. Dessförinnan hade skinnbiten från kinden suttit över ögat i ett par månader och fått sin egna blodtillförsel.
Slutresultatet blev strålande. Mannen kunde äntligen få se sina barn och sin fru. Rent estetiskt såg ögat skräckinjagande ut men det hade nog mindre betydelse för honom som så hett och innerligt önskat att få se.
Jag har funderat över det här idag. På vilka problem vår dotter skulle få om hon nu mot förmodan hittade på att stoppa in sina tänder i ögonen och plötsligt började se. Det hon känner med sina fingrar och som för henne är välbekanta pinaler skulle hon kanske inte känna igen genom att titta på dem. Allt skulle bli som att börja om från början. Hennes självständighet skulle under en period rasa för att byggas upp igen. Skulle vi mötas i den lokala matvaruaffären skulle hon inte känna igen mig om jag stod en bit bort och inte öppnade på munnen.
Och när hon för första gången skulle se sin mammas ansikte ordentligt.
Tänk om hon då säger........!!!!
Vilken jobbig tanke!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar