Nostalgi och permanentat hår

-Hur känner du dig, frågade maken i morse medan jag knackade hål på mitt perfekt kokta ägg.
Jag kände efter och kände att jag mådde bra.
-Menar, du fyller ju snart år, fortsatte han.
För en stund höll jag upp med mitt göromål för att verkligen känna efter lite mer noggrant. Men jag kände inget speciellt. Det var lika i dag som igår och antagligen kommer att vara tills jag dör. Det är enkom siffror på en födelseattest, inget annat.

Det föll dock något nostalgiskt över mig och jag rotade reda på gamla kort. Hittade några från den tiden jag hade permanentat hår och handlade med grisar. Som vi slaktade och åt upp lagom till jul.

Skulle fortfarande vilja köpa en liten gris att sköta om. Men den tiden är förbi, vi har heller ingen svinstia så det är helt omöjligt. Tror inte heller att jag har orken att driva grisproduktion om än i liten skala. Så det är väl som så att åldern tar ut sin rätt.

Annat var det förr. Då min energi var sprakande och mitt sinne lättantändligt. Nu tar jag det mesta med ro och sans. Har blivit luttrad av allt som händer runt omkring mig. Jag bryr mig ändå. Verkligen. Mycket dessutom. Oroar mig för världen. Både om det som händer i min omedelbara närhet men även om det som händer längre och långt bort.

Nu bekymrar jag mig om varför tanten med handväskan inte kan få bli en staty. Hon och Vilja Freimanis. Vilket statypar de skulle bli tillsammans.

1964 protesterade Vilja mot att Sverige bjudit in Nikita Chrusjtjovs till ett statsbesök. Resolut for hon till en grisbonde utanför Södertälje och inhandlade en stycket levande gris. Hon ritade Nikitas nuna på grisens båda skinkor, smorde in djuret med olja och släppte den lös på Stockholms gator. Ordningsmakten jagade den skuttande grisen och det vet var och en som jagat en gris att den låter sig inte fångas hur lättvindigt som helst. Stannar inte ens för konstaplar i uniform.
Grisen slank ur lagens långa arm mycket på grund av sin oljiga kropp men polisen har till uppgift att fånga och fångad blev den till slut.

Vilja fick ersättning för fläsket men samtidigt en bot på 50 kronor för djurplågeri samt samhällsofredande. Estniska föreningen betalade böterna och Vilja med sin gris blev känd över hela världen. Till och med i Amerika stod det om henne i dagstidningarna.

Att slå nazzegrisar i huvudet med sin handväska eller släppa nassegrisar lösa i protest mot förtyck, hat och människoförakt tycker jag säger väldigt mycket och dessa modiga kvinnor borde verkligen bli ihågkomna för sitt mod genom att bli statyer.