Det är svängningar i livet på många olika plan. Vissa är stora och omvälvande medan andra är små och om inte direkt betydelselösa så försätter dessa svängningar mig inte i något större grubbleri.
Förra helgen till exempel. Då var jag på Rockabilly. Den här helgen ska jag till missionshuset i Vånga.
Det är ett bevis på olikheter i livets aktiviteter. Då var det fyllda ölglas och rock´n roll. I kväll är det kaffe och läsarsånger.
Mycket får en arbetande frilansjournalist uppleva. Allt är dock lärorikt och intressant. Både för mig och förhoppningsvis för den som läser tidningen.
Det blir för övrigt två besök i Vånga missionshus den här veckan för min del. Vid det förra besöket fick jag uppleva ett gäng gubbar som ägnar en dag i veckan åt att delge varandra vad de grävt upp för historiska rötter ur Vångas mylla. I sjutton år har de hållit på och det märktes att de åldrats under dessa år. Jag fick tala högt och tydligt. Samt upprepa mina frågor eftersom många av deltagarna i Gubbdagis hade någon vajsning på hörselorganen. En herre placerade dessutom kaffekannan mitt i en semla så jag misstänker att det var skralt med synen också på vissa håll.
Det är trevligt att stiga in i ett missionshus på landsbygden. Där finns en speciell atmosfär. Dessutom är inte Jesus lidande utan fint avmålade före sin död på stora altartavlor. Det skimrar och strålar om både honom och övriga som vuxit fram under konstnärens pensel.
Många av krucifixen i de kyrkor som jag vanligtvis besöker är av trä eller rent utav förgyllda och föreställer Jesus uppspikad på ett kors. Tyngd av den smärta Han tog på sig för vår skull.
Maken och jag arbetade under en tid tillsammans som kyrkvaktmästare. Så en dag blandade sig brandskyddsmyndigheten i kyrkans omsorg i den händelse att brand skulle uppstå. Var och en av oss invigda skulle ansvara för att inredningen räddades ur lågorna om branden bröt ut.
Framme i koret över altaret hängde en gigantisk Jesus av trä. Han föll på vår lilla kyrkvärds lott. Hon och ingen annan skulle ansvara över att Jesus blev säkrad.
Jag är osäker på vad kyrkvärden fruktade mest. Elden eller säkerställandet av det tunga krucifixet. Vi lovade henne att vi skulle bryta mot de uppsatta reglerna och se till att Jesus inte förkolnade i eventuella uppflammade lågor. Med det blev hon lugnad men kollade alltid en extra gång att vi inte glömt släcka altarljusen när hon räknat klart kollekten och gick hem.
Just det krucifixet har för övrigt aldrig varit så ren och fin som när det skulle bli biskopsvisitation. Då höll maken i stegen medan jag dammade av törnekronan och tvagade mästarens fötter. Inte vet jag om biskopen märkte att Jesus var extra polerad dagen till ära. Han nämnde i alla fall inget om det, biskop Martin Lönnebo.
Nu ska jag bege mig till vår lokala matvarubutik. Gasen till vår vattenbubblarmaskin är slut. Jag var där igår men glömde mycket av det som skulle inhandlas. Pensionärsbussen hade anlänt och butiken var fylld av äldre människor som drog sina dramater efter sig. Trängseln var stor, som på Ullared kan jag tänka mig, och mina nerver blev elektrifierade så jag hastade ut därifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar