Ett rop på hjälp och taggiga myndigheter

Jag liksom så många andra tittade på Uppdrag granskning i går kväll. Vi fick följa med in på offentliga toaletter och bevittna hur en sprutnarkoman får sin nödvändiga dos. Först ska sprutan göras ren, med en snabb rörelse stoppas sprutan ner i toalettstolens rostfria skål. Spolar man först så är vattnet till 99 % rent fick vi lära oss.

Vi fick höra hur den magra kvinnan förnedrade sig genom att stjäla. Det var hennes uppehälle. Att sno från andra för att själv överleva. Överlevde gjorde hon ändå inte.
Hennes mamma fick kvittera ut de få ägodelar hon lämnade efter sig. Allt rymdes i en liten plastpåse.

Den cancersjuka kvinnan på det kalla och lortiga toalettgolvet. Hennes pojkvän som gjorde vad han kunde för att trösta och lindra.
"Det kan vara ditt barn era jävlar," skrek kvinnan rakt ut.

Vi fick se den psykiskt sjuka kvinnan som kastades ut från polisstationen. Gråtande låg hon där på magen på den blöta och sörjiga trottoaren. Ingen ville veta av henne. Inte ens psykvården.
Poliser släpade tillbaka henne in i värmen, satte henne i en bil och körde tillbaka henne till psykavdelningen, men vad blev det av henne sedan?

Socialtjänsten dricker sitt kaffe. Bläddrar bland akter och väljer hur de som inte kan leva ska leva.
Varför blir jag inte förvånad? Varför känner jag att socialtjänsten inte är någon myndighet som går att luta sig mot då det blåser starka och kalla vindar?
Jag har sett på nära håll hur socialtjänsten jobbar. Handlar inte om missbruk och hemlöshet utan handhavandet omkring barn. Det är inget bättre jobb de gör i de fallen vill jag starkt betona!
Undrar om de har missbrukare, uteliggare och utsatta barn, barnbarn eller syskonbarn i sina liv?

Jag har som begravningsentreprenör begravt åtskilliga som av olika anledningar hamnat utanför samhällets ramar. Där inga anhöriga finns eller där anhöriga finns men inte vill bli inblandade. Där jag, präst och kantor varit de enda som stått runt kistan. Jag har frågat de som jobbar med ekonomiskt bistånd gällande begravningar och som stått som beställare för begravningen om inte någon därifrån kan komma med på begravningen. Så det i alla fall kan komma någon mer än tjänstgörande personal till begravningen.
Tidspress, alltid denna tidspress. Finns inga resurser som kan täcka upp om någon av kommunens anställda följer en avliden till graven. Det är svaren jag fått. Alltid samma svar.
Jag har alltid tiggt om en dödsannons. Det har räknats och vänt på pengarna.
"Men, har jag vädjat, tänk om det ändå finns någon där ute som känner den här personen. Någon som behöver veta om dödsfallet. Någon vän som vill komma till ett sista avsked.  Bara en liten liten annons, snälla, ingen vers, inga anhöriga som står med. Bara en upplysning att personen inte längre finns kvar."
Jag har alltid fått min vilja igenom med dödsannons från ekonomiskt bistånd gällande begravningar. Jag har aldrig överskridit begravningskostnaderna som kommunen har satt. Rosen har jag alltid betalat själv. Den  kostar 25 kronor om jag vill ha med en grön kvist.
För vid varje sådan begravning har jag lagt en röd ros på kistlocket.
Tänkt att "du har också varit ett litet barn. Har du varit älskad? Har din uppväxt varit så som man vill att ett barns uppväxt ska vara men hamnat på utsidan ändå?"

Det är svårt att ropa på hjälp till taggiga myndigheter. De vill inte se dem. Vi vill inte heller se dem. Uteliggarna och missbrukarna. De stör vår bekväma tillvaro och vår fina stadsbild. Gator och torg ska vara rena från skräp...