Rocka sockorna och dansa bastkjol

Så klart att jag rockar sockorna idag! Alla är vi annorlunda och alla har vi rätten till det. Oavsett vad det är som skiljer oss åt.

"Du är inte den andre lik, du är unik!"

När vi väntade vår son sa en i familjen ingift kvinna att hon inte förstod hur vi kunde skaffa fler barn. När vi redan hade ett barn som inte hade ett människovärde. Tänk om det väntade barnet skulle bli likadant!
Ja tänk, svarade jag.
Det värkte i bröstet och klumpade sig i halsen. Inte för att vi  hade ett barn med funktionshinder utan för att människor kan vara så inskränkta. Det gjorde mig illa till mods.

Idag ska jag köra vår dotter till Värmland. En av småtvillingarna och ledarhunden följer också med. Maken får stanna hemma och ta hand om sin förkylning.
Hon ska hålla en föreläsning i morgon. Som handlar om hur det går att leva med ett synhandikapp, vara trebarnsmamma och jobba som präst.
Det är många som bokat in sig på hennes föreläsning. Som tycker det ska bli spännande. Hoppas hon får många frågor. För hon är duktig på att ge svar.

Det går även att vara annorlunda i sitt tänkande och handlande. Falla utanför gängse ramar för att man bara har lust till det helt enkelt. Ibland blir det riktigt bra, i bland mindre bra.

Minnet faller på den gången för över tjugo år sedan då jag gick en kurs i Kristen tro och personlig utveckling som kursen hette. Fullmatad och intressant med nya infallsvinklar både i tron och den personliga utvecklingen som människa med en människas unika egenskaper.

När kursen var slut skulle vi ha en festlig avslutningskväll. Var och en fick fria händer att utföra den vi kunde på scenen. Många var väldigt musikaliskt begåvade med sångröst och fallenhet för att traktera ett instrument. Den som ville kunde även få läsa en vacker dikt eller annat inte nödvändigtvis religiöst stycke ur någon bok. Alternativen var många.
En kvinna och jag kunde varken det ena eller det andra. Hittade heller ingen bra lyrik att smörja åhörarnas öron med utan kom på ett helt eget och något udda koncept.
Vi skulle framföra en form av dans! I bastkjol till och med. Nu hade vi dock inga bastkjolar att tillgå men en kreativ ådra fattades inte så vi tillverkade dessa kjoltyg av vass som vi plockade vid strandkanten. Resårband, nål och tråd och två prassliga kjolar med perfekt passform växte fram.

Iförda bikini och våra kjolar som var fulla med löss klev vi in på scenen. Musiken dånade ur bandspelaren och vi vickade frenetiskt på höfterna och viftade med armarna. Det susade i säven och publiken bestående av kursdeltagare, präster, pedagoger och föreläsare satt hänförda och begapade skådespelet.
Min danspartner var även koreograf och vi hade övat in rörelserna i duschens omklädningsrum. Vi var mycket duktiga enligt egen utsago!

Idag skäms jag en smula när jag tänker tillbaka på mitt enda dansnummer som jag framför till allmän beskådan. Det kanske inte var helt i sin ordning i just det sammanhanget men ett mycket annorlunda inslag vill jag ändå tillstå. Vi vågade vara annorlunda helt enkelt!

I går var jag på sjukhuset med min mamma som opererade sitt öga. Jag gick till cafeterian för att fika medan jag väntade. Då kom en av de präster som var med på den där kursen. Han satte sig vid mitt bord och det blev en trevlig pratstund. Vi har inte setts sedan maken och jag sålde begravningsbyrån och vi inte längre har några förrättningar tillsammans. Men varje gång jag träffat honom undrar jag i mitt inre om han minns när jag dansade bastkjol för honom då vi ägnade oss åt kristen tro och personlig utveckling.

Våga vara annorlunda! Det rockar både fett och sockor!