Eld i kakelugnen och assistancekåren

"Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt.....
....Väl hundra vita kyrktorn på slätten hålla vakt...

Så är vi då hemma igen i Östergötland. Värmland och Värmlandsvisan har vi lämnat kvar "där hemma" och jag känner mig lika tragisk till sinnet varje gång. Vänjer mig aldrig riktigt fullt ut att vara en värmländsk östgöte.

Cenny och Ewa på Kullen. Smörgåstårta på bordet och eld i kakelugnen under gårdagskvällen medan mörkret sänkte sig över nejden. Vi blev ompysslade. Som alltid. Dialekt som behöver tolkas för en småtvilling som antagligen kommer att tala östgötska inom en snar framtid. Dottern och jag förstår det värmländska tungomålet. Vi har båda en bit av våra hjärtan kvar där borta i vår barndoms mylla.

Ändå trivs vi bra här, påstår jag annat så far jag med osanning. Det händer dock att jag drömmer om att jag bor "hemma," vaknar och håller mig kvar i känslan en liten stund. Sen vandrar jag vidare ut i den tid där jag levt i 26 år och är nöjd med det.

Men. Kynnet skiljer en värmlänning mot en östgöte. Frimodigheten. Kanske därför det är en aning svårt att släppa taget helt och hållet. Det är jag som behövt ändra på mig. Inte mycket men lite. Hålla mig en aning avvaktande. Lyssna in innan det är läge att komma riktigt nära. Distansen är viktig.

Idag var det dags att bege sig från Kullen till Forshaga. Vi i vår bil och Ewa i sin lilla röda. Då hände det. Min bil som blott har ett år under motorhuven lade av. På hårt trafikerad väg dessutom. Paniken var nära.
Vi stuvade om en skrikande småtvilling, hennes mamma och ledarhunden. In i den lilla röda med Ewa bakom ratten. De fortsatte till Forshaga. Jag stannade i min bil. Telefonsamtal till Cenny som lugnade och till maken hemma i Östergötland som ordnade. Far och son som är stadiga som berg och lika som bär.

Assistancekåren kom. Bärgaren klappade mig på axeln med händer stora som dasslock, drog upp byxorna i midjan över en mage som liknade en silltunna. Stora mustascher och snaggat huvud.  Han talade bred och vänlig värmländska. Jag kände mig trygg. Han lastade min bil på flaket och puttade upp mig i passagerarsätet. Färden gick mot Karlstad. Nu vet jag allt om jobbet som bilbärgare. Verkar vara ett spännande yrke.

Delar av min familj befann sig i Forshaga och jag i en bilverkstad i Karlstad. Tre grabbar med oljiga overaller bad mig återkomma på måndag. Verkstaden var stängd och de utförde endast lite fix med sina egna bilar. Det är lång hem till Bäckstugevägen. Mycket långt. Det berättade jag. De tittade på mig och rullade in min bil i verkstaden. Frågade om jag tankar diesel på OK. Jag nickade.
-Gör aldrig det! svarade de unisont och bytte det igenkorkade bränslefiltret.

Ewa kom i sin lilla röda till bilverkstaden i Karlstad. Vi stuvade åter om passagerare och ledarhund och körde hemåt. Utanför Örebro fick vi sms från Kullen. Går allt bra? Allt går bra!
Sonen i Skärblacka ringde i närheten av Finspång. Går allt bra? Allt går bra!

Hemma fanns maken. Lika förkyld idag som igår. Han hade köpt rosor till mig. Och ordnat en mugg med kaffelatte.

Värmlandsresan blev ett riktigt äventyr. Nu pustar vi ut hemma i Östergötland och borta i Värmland sprakar elden i kakelugnen i huset på Kullen. För en stund sedan såg jag att hägern flyttat hit och kliver omkring på sina långa och smala ben nere i vassen vid sjön. Det händer saker mest hela tiden.
Och jag har från och med nu slutat tanka diesel på OK.