Grått hår och modern teknink

Det var i 40-årsåldern jag upptäckte de första. Lite stela spretade de ut som små grå antenner från mitt huvud. Jag fuktade handen med vatten och tryckte dem på plats. Köpte en flaska med färg. Kopparrött skulle kanske vara snyggt. Flaskan står fortfarande kvar i skåpet. Den har hängt med i två bostadsflyttar och jag kanske ska lägga ut den på Blocket. Får väl se ur jag gör.
Nu har de första antennerna fått kamrater. I solskenet och badrumslampan glittrar de som silver och hela härligheten är jämt fördelat. Tycker det är snyggt och klädsamt, det gråglittriga mot det mörka. Låter det vara som det är och har inga planer på att måla över något som inte går att stoppas.

Vi åldras även om vi slåss mot naturens gång. Önskar att få vara smala, smarta och snygga, de tre viktiga S:en, fram till döds dagar. Piller och krämer verkar dock föga.
Men jag kan även bli ledsen när ålderdomen smyger sig på och gör sig märkbart tydlig. Tänker inte i första hand på utseendet utan på den mentala hälsan. Blev så smärtsamt påtaglig efter morgonens telefonsamtal.
Kvinnan vars make varit friskheten och sundheten själv samt med många järn i elden minns inte längre vad som sagts eller vad som ska utföras, berättade hon och jag hörde sorgen i hennes röst. Kanske måste de sälja sitt hem där de bott och verkat i många år. Verksamheten har nästan upphört, det de levt av och levt för. Det som varit deras stora intresse som de delat genom åren.
-Men försökte jag, finns det inga bromsmediciner?
Hon suckade och sa att de provat allt från naturmedicin till konventionella läkemedel, healing och yoga. Inget hejdar den del i hjärnan där minnen lagras från att raderas.

Tekniken utvecklas. Den gamla skrivmaskinen är numera en raritet där den står bredvid laptop och surfplatta. Läkarvetenskapen tränger in i våra kroppar genom scanning och operationer utförs genom ett litet hål med en minikamera utrustad med skalpell och knipredskap.
Det går att åka till månen och snart även till mars.  Galileo Galilei skulle ha varit hänförd om han levat. Den nyfikne naturvetenskapsmannen som inte trodde att naturens lagar var så komplicerade som det verkade.

Åldrandet kan dock ingen vetenskapsman eller medicinforskare hejda. Inte ens bromsa. Vi skrumpnar ihop och försvinner i en hög av stoft.
Mina skallehårstrån fortsätter att gråna och flaskan med kopparrött förblir oöppnad. Tänker att det är bäst att fortsätta leva medan jag kan och orkar. För så länge det bara är utsidan som grånar är det ändå inte någon katastrof. En dag sitter jag med inåtvända ögon och vet inte att det är barn och barnbarn som kommer på besök. För jag minns inte vilka de är. Kanske är jag den dagen lycklig i min egen lilla värld medan de som står mig nära har sorgsna hjärtan och drar en suck av lättnad när besöket avklarat. Jag är mer rädd för den dagen än för mitt grånande hår, sladder under hakan, kråksparkar runt ögonen och skarpa veck i kinderna.

Nu väntar jag på att våren som plötsligt kom av sig ska återuppstå. Krokusen blommar men ser ut att frysa om lökar och kronblad och syrenerna har svällande knoppar. Hägern är fortfarande kvar, jag tittade honom i ögonen genom vår kikare i morse. Han såg också frusen ut. Kraken.

Jag MÅSTE försöka fånga den här våren, sommaren, hösten och vintern. Vem vet var jag är nästa år. Det gäller att inte längta till då utan leva för nu.