Så har jag då hunnit bli 60 år och en dag. Känner mig som jag kände mig i går och dagen före det. Ingen speciell förändring som är värd att nämnas. Möjligtvis mullrar magen lite missmodigt efter att ha ätit smörgåstårta under hela gårdagen.
Månaden innan min dag fick jag ett brev på posten. Det var från Norrköpings Tidningar. De ville ha en beskrivning av mitt liv och leverne, helst med bild, så att alla prenumeranter verkligen skulle förstå vilken händelserik tilldragelse som skulle ske den 3 mars.
Jag kastade brevet bland soporna och tänkte att Norrköpings Tidningar får vänta till den dag då de får sätta in en nekrolog till min ära.
Det verkliga kalasandet sker nästa vecka tillsammans med familjen. På annan ort. Till och med i ett annat land. Husvakt är ordnad så inga obehagliga överraskningar väntar i form av utburet bohag och annan förstörelse möter oss när vi kommer hem. Det är bäst att se om sitt hus ordentligt i dessa tider då folk har svårt med att skilja på mitt och ditt.
För många är just födelsedagar mycket viktigt. En fest för att fira att man hängt med ett år till. Ju högre upp i åldrarna vi kommer är det ingen självklarhet att vi kan hugga tänderna i smörgåstårtan nästkommande år utan att det är andra som äter av den medan de torkar tårar, snor och majonnäs med servetten.
Jehovas Vittnen och Wahabiter struntar i bemärkelsedagar och hänger sig åt annat som de tycker är viktigare i livet och det har hänt att jag också önskat att jag kunde strunta i att åka på födelsedagskalas. När firandet för min del är ett firande utan någon som helst känsla utan bara ett måste.
När jag var liten var det vanligt att fira namnsdagar. Min infaller den 28 februari och då är det Maria som gäller. Ursprunget kommer från den tid då folk inte riktigt visste när de var födda men däremot kunde sitt eget namn. Smart lösning på problemet och festen kunde hållas av unga som gamla.
De som däremot under forntiden blivit upplysta om vilken dag de krälat sig fram ur livmodern och ruskat av sig fostervattnet blev firade med all nödvändig rekvisita som fanns att tillgå. Huvudsyftet var dock inte att fira födelsen utan att hålla demoner på behörigt avstånd från jubilaren under nästkommande år.
Kanske något att tänka på när det vankas födelsedagskalas. Att det från början var en hednisk sedvänja med magiska inslag.
Läste i GP att en kurvig kändis fyllde år. Blev verkligen bestört och trodde först att GP nosat upp min bemärkelsedag, jag som avsagt mig all hyllning. Så läste jag vidare och det visade sig att den med kurvorna inte var jag utan Cocacolaflaskan. Jag drog en suck av lättnad, kikade mig i spegeln och tänkte att det faktiskt kunde ha varit jag trots allt.
Ibland säger mina ungar att borde vara jag som firades på deras födelsedagar. Det kan ligga något i det. Men jag mådde så bra under mina graviditer. Bortsett från sånt som kan ge vissa bekymmer - inte så farligt. Hade busenkla förlossningar. Hämtade mig snabbt. Njöt av att amma. Känslomässigt och psykiskt i bästa skick.
SvaraRaderaMina egna födelsedagar har jag ett komplicerat förhållande till. Jag ville sluta fira den. Jag var så trött av att organisera alla andras födelsedagskalas. Inte barnens, det var en sak för sig, men resten av släkten. Dom som tog för givet att jag på den stora gård vi levde på då skulle ställa upp med tid o rum och mat o tårtor och drickor. Det skar sig när jag inte orkade.
Jag ska snart fylla jämt. Och vet inte hur man gör alla nöjda. Det minsta jag behöver är konflikter. Men alla lägger som vanligt förväntningarna på mig. Trots att jag varit tydlig i vad jag förväntar.
Jag har kommit dit hän att jag struntar i vad andra förväntar av mig utan gör så som jag känner är bäst för mig själv. Det går inte att göra alla till lags. Lycka till med ditt firande så som du vill ha det.
Radera