Vaniljglass och ett ofött barn

Var med stortvillingflickan till rehab på Vrinnevisjukhuset igår. Det var dags att kliva ner i den varma bassängen för veckans benträning och jag hade hedersuppdraget att vara den mänskliga simdynan.

Som vanligt var vi tidigt ute. Så pass tidigt att det fanns möjlighet för ett kafébesök. Vaniljglass och jordgubbssaft. På en helt vanlig tisdag. Det är en farmors privilegium att gå på kafé med sitt barnbarn.

Stortvillingarna ska få ett syskon. Småtvillingarna och deras storasyster får en ny liten kusin och vi ytterligare ett barnbarn när sommaren övergår till höst. Två dagar efter stortvillingarnas födelsedag är det beräknat att bebisen anländer men det kan lika gärna ske på deras födelsedag. Då blir det trippeltårta.

Vi fick se ultraljudsbilderna under gårdagseftermiddagen. En liten varelse med mycket mänskliga drag. Vilande på rygg med händerna på magen. Barnet såg nöjd och belåten ut och det säger jag inget om. Skyddad  från världen i sin vattenfyllda kokong med mammans hjärtslags rytmiska dunkande som en förstärkning av tryggheten.
Vi gläds med föräldrarna. En ny liten familjemedlem. Ett nytt barnbarn som vi ska lära känna och älska. En människa vi ännu inte vet något om. Det är magiskt och märkligt.

Oron gnager lite inom mig även om jag försöker skjuta tankarna åt annat håll. Oron över den värld vi lever i. En värld där allt fler unga mår dåligt. En värld där vi dagligen får läsa, se och lyssna om våld och brutalitet. Både här och långt borta.
De gamlas situation, skolbarn som pressas inför sin framtid, fattigdom och arbetslöshet. Unga som inte har möjlighet att flytta hemifrån. Bostadsbrist och pengabrist.

Stortvillingflickan med glass på hakan tittade på mig. Skrattade och slickade av handen som höll i skeden. Drack av sin saft och smakade på min. Jordgubbssaft och apelsinsaft. Vaniljglass till henne och kaka med grön glasyr till mig.
Mitt hjärta blev varmt. Mitt hjärta som håller på att öppna upp en ny kammare där en till liten individ som ska kalla mig farmor ska få sitt bo.
Flickans bekymmer för dagen var att jag hade hennes farfars ryggsäck på ryggen. Hon undrade hur han skulle klara sin vardag utan sin ryggsäck. Undrade om jag fått lov att ta den från honom för att bära omkring på våra badkläder.

Jag avundades barnet. Avundades att bekymret endast låg i farfars ryggsäck. Den var dock lätt att bära. Två handdukar, en badblöja och min svarta baddräkt. Ryggsäckar kan vara tyngre än så att bära.

Ultraljudsbilden på vårt nya barnbarn ger en förhoppning om förändring. Att de som föds och växer upp kommer att vara rädda om vår värld och alla som bor på den. Att det är de som ska vara reparatörer och rädda det som räddas kan. Laga det som deras föregående generation trasat sönder. Om det ens är möjligt...