Summa sidvisningar

torsdag 26 mars 2015

Aj lav jo och tranor vid vägen




Småtvillingarnas storasyster var med mig och körde stortvillingarna, hennes kusiner, till dagis i morse. Tre bilbarnstolar i baksätet. Två bakåtvända och en framåtvänd.

Jag satt vid ratten och lyssnade på deras konversation. Fyraåringen lärde sina ett år yngre kusiner allt om livets stora gåta. Det där som handlar om kärlek. För att göra det hela ytterligare komplicerat tog flickungen det hela på engelska.

"Aj lav jo" betyder "jag älskar dig." Stortvillingarna härmade sin språklärare. Övade tills de fick med beröm godkänt.
Nivå två:
"Aj lav jo bäjby" betyder "jag älskar dig mycket mer." Även den meningen klarade småkusinerna efter det att vi passerat halva Kungsgatan.

Det största barnet i sällskapet hann också med att lära ut den käcka sången om snippan och snoppen. Den sång som med viss tvekan inte blev barnförbjuden för de som är under 18-årsstrecket. Vilket var bra med tanke på att de som fyllt 18 år inte så ofta tittar på barnprogram typ Bolibompa där just den sången förekommer på bästa barnkanalsändningstid.
Gossebarnet memorerade sången och när vi klev in i dagisets trapphus ekade det av den ljusa barnarösten om snoppen som dinglade i full galopp, snipperisnopp.
En ny slagdänga hädanefter på dagiset kanhända.

Småtvillingarnas storasyster har övernattat hos oss men nu jag har lämnat samtliga barn, förutom småtvillingarna vars far själv hämtade dem på dagis, där de hör hemma. Näst sista dagen för mig som dagistransportör. Nu återstår endast morgondagens lämning och hämtning. En vecka har snart gått i rasande tempo.
Har även hunnit med kvällsbestyren under gårdagen av småtvillingarna när deras storasyster blev körd till ridskolan av sin pappa.
Jag vill påstå att jag känner mig en aningen mör, både i kropp och sinne. Det blir liksom ingen ro att så intensivt umgås med barn.
Det är tydligen endast dagisfröknarna som står pall. De måste vara av en särskild härkomst som klarar av detta ansvarsfulla arbete. Dag ut och dag in. Timme efter timme med början redan vid 06.00.  Jag är full av beundran!

Vi såg tranor när vi for hemåt. Jag fick köra sakta så barnen fick möjlighet att se dessa ståtliga fjäderfän. Storkusinen var med även på hämtningen av småkusinernas avslutande dag på dagiset och det var hon som först fick syn på tranorna. Ledarhunden som också varit vår nattgäst satte sig upp och spanade in de långbenta fåglarna. Gäspade stort och lade sig sedan tillrätta utan att bry sig om varken det ena eller det andra. Han längtade nog endast efter sin matte, som varit på någon prästerlig tvådagarskurs, och sin matskål.

Småtvillingarnas storasyster och jag har tillverkat lerfigurer som härdats i ugn. Läst sagor och målat i målarbok. Hela långa dagen. I morgon kväll kommer hon tillbaka. Vi ska ha myskväll vilket vi alltid har när hon är vår nattliga gäst. Men det blir en kväll där vi går till sängs tidigt bara för att kliva upp innan morgonen gryr och beger oss ut på äventyr. Bara hon och jag. Maken hostar fortfarande vilt och brutalt men har idag lyckats med konststycket att fånga upp en läkare som var villig att lyssna och knacka på hans lungor. Penicillin och sedan ska väl det här hostandet förhoppningsvis vara ett avslutat kapitel. Han får dock stanna hemma från äventyret och istället ägna sig åt sitt penicillin.

Nu har lugnet lägrat sig över vår lilla stuga. Kvällste står på menyn och kanske lite televisionstittande om det finns något som faller oss i smaken. I morgon är en ny dag och dagistransporten gör sin sista utryckning för den här gången.

Jag tror att det inte är någon överdrift att påstå att vi är behövda men även mycket älskade, morfar/farfar och jag. Det känns i alla fall som så...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar