Småkryp och litterärt skapande

En citronfjäril fladdrade förbi när jag gick på grusgången. Den sökte sig till rabatten med de gula och blå krokusarna. I flera av blommorna var det redan upptaget, nyvakna bin som kravlat sig ut ur sina kupor och startat sitt långa arbetspass som sträcker sig från vår till höst, surrade trivsamt bland kronbladen.

Naturen har vaknat till liv. Jag undrar om vi även i år får hyresgäster i vår insektsholk som maken fick i present av mig för ett par år sedan. Just nu gapar de små hålen tomma men det brukar komma dit olika sorters insekter som använder holken till äggkläckningsstation. Mycket trevligt och underhållande.
Värre är det med fladdermusholken. Den förblir obebodd, de små läderlapparna föredrar uthusen så det var en helt onödig investering i den där holken. Även om den är sanslöst snygg med sina tinnar och torn.

Dessvärre har nu fästingarna hittat fram ur sina gömslen. Otrevliga småkryp som inte på något vis är vackra att titta på eller angenäma att umgås med. Till skillnad mot skalbaggar som kan skifta i glänsande färger.

Idag har jag varit till Finspång och förhört en vaccinationssköterska om de ohyggliga sviterna en fästing kan orsaka.
Det enda raka är att vaccinera sig mot den fruktade TBE:n, ansåg sköterskan och viftade med den stora sprutan. Jag drog ner tröjärmarna och höll dem i ett fast grepp med händerna. I den händelse att hon skulle slita och hugga in den vassa spetsen i min överarmsmuskel.
Min väninna Ariann, som är sjuksköterska, skulle ha sett på mig med milda ögon om hon hade varit närvarande och försäkra att det inte alls gör ont med en fästingspruta, men jag tror inte på henne. Alla sprutor gör ont! Och alla sjuksköterskor vill sticka med vaccin fulltankade nålar i människors kroppar. Det är det de är utbildade till och de vill gärna praktisera sin utbildning fullt ut så jag håller mig på betryggande avstånd.

Alla barn som vaccinerar sig får en fästingtatuering, fortsatte sköterskan lite lockande.
Nu är jag inget barn dock en mormor/farmor informerade jag och plötsligt fick jag fem stycken tatueringar. Hon såg att jag plutade med underläppen och plockade raskt fram ytterligare en tatuering. Nu har jag en egen så nu kan barnbarnen och jag starta en tatueringsstudio.

På tal om att starta eget. Jag har plötsligt blivit egenföretagare igen. I litterärt skapande. Det är makens påhitt och jag är aldrig sen att haka på något nytt.
Förutom mina frilansjobb åt tidningen ska jag komma på något mer där jag kan fläta ihop ord till meningar. En tanke är att skriva bröllopstal. Fick mitt första uppdrag i somras trots att jag då inte startat firman eller ens hade en tanke på att göra det. Grannen behövde hjälp med sitt tal då hans dotter skulle till att gifta sig. Jag skrev och han läste. Bruden grät och gästerna grät och brudens far kände sig nöjd trots att rösten stundom stockade sig när han läste talet som jag skrivit.
Det är ungefär som att skriva ett minnestal till en begravning. Vilket jag gjort åtskilliga gången då jag varit officiant vid borgerliga begravningar. Kommer näsdukarna fram då kan jag vara säker på att det är ett bra tal jag plitat ihop.
Men nu byter jag ut sorgetårar mot glädjetårar och det känns lite mer upplyftande måste jag faktiskt tillstå.

Gäller bara jag marknadsför min idé. Och att kärleken blommar så det blir några giftemål. Annars får jag väl hitta på något annat att skriva om. Mina memoarer kanske, det är populärt har jag hört.